”Varför är jag med i Tysklands SS när Finland är i krig?”
Finlandssvenska Ernst Luther var en av 1 400 unga finländare som under andra världskriget anslöt sig till nazityska SS, lett av Heinrich Himmler. Luther stred vid östfronten och sårades svårt i Ukraina. Hans bror Lars, 91, vill nu nyansera bilden av de fi
Ernst Luther var en av 1 400 unga finländska män som mellan vinter- och fortsättningskriget sökte sig till nazityska Waffen-SS för att få militär utbildning.
Hans bror Lars berättar nu historien om Ernst som återvände svårt sårad och besviken efter strider med röda armén i Ukraina.
– Det var försvarsvilja och hotet från Sovjetunionen som fick Ernst att söka tysk utbildning. Jägarrörelsens exempel fanns i bakgrunden. Alla SS-finländare var inte nazister. Ernst var 18 år, ville hjälpa sitt land och förstod inte att han skulle hamna i SS, säger Lars Luther.
De finländska SS-männen har hamnat i fokus på nytt de senaste åren. En oberoende arkivutredning granskar enskilda SS-finländares eventuella deltagande i mord på judar och andra civila under andra världskriget.
– Ernst kom hem på våren 1943. Han hade en granatskärva någon millimeter från hjärtat och på den tiden kunde den inte opereras bort. Under de där permissionsveckorna festade han som om det fanns saker han ville glömma.
– Om kvällarna kunde han sitta på sängkanten och upprepa: ”Jag är inte nazist. Jag var inte nazist när jag åkte och jag är ännu mindre nazist nu.”
Så minns Lars Luther, i dag 91, sin storebrors återkomst från den tyska östfronten där Ernst Luther hade deltagit i Operation Barbarossa, Adolf Hitlers storanfall mot Sovjetunionen. Tillsammans med 1 400 andra unga finländare ingick Luther i SS, en nazistisk partiarmé vid sidan om den reguljära tyska armén.
– När Ernst reste visste han inte att han skulle ingå i en SS-enhet. Han trodde det skulle vara den tyska armén, säger Luther.
Under sin högsta chef Heinrich Himmler var insatsgrupper inom SS ansvariga för utrotningslägren och för massavrättningar av judar bakom fronten där blixtkriget österut drog fram.
Utredning om finländska SS-männen
Finländarna ingick i Waffen-SS, i pansardivisionen Wiking för utländska frivilliga, den gren av SS som stred vid fronten. Den officiella tolkningen, som grundat sig på professor Mauno Jokipiis verk Pantbataljonen, var länge att SSfinländarna inte kände till judeförintelsen eller de andra krigsbrotten.
Men under det senaste året har strålkastarljuset på nytt fallit på de finländska SS-männen. Dels har statsrådets kansli på initiativ av Simon Wiesenthalcentret beställt en oberoende utredning om finländska SS-soldaters delaktighet i mord på judar och civila, dels utkom en ny bok, Hakaristin ritarit, som utmanar den tidigare uppfattningen.
Bokens författare, teologen André Swanström vid Åbo Akademi, drar utifrån brev och dagböcker slutsatsen att många av finländarna både kände till och deltog i krigsbrott – och att en del av dem var övertygade nazister då de gav sig i väg.
Swanström nämner bland annat militärpastorn Kalervo Kurkiala, befordrad till obersturmbannführer, och SS-soldaten Olavi Karpalo som skriver om sin frustration över att tvingas slösa sin förmåga på judar bakom fronten: ”... sämre skjutskicklighet än vår skulle hinna till vid avrättandet av judar”.
Historieprofessorn Ohto Manninen är däremot kritisk till Swanströms bok. Enligt Manninen finns det också bevis för att finländska SS-män nog var vittnen till arkebuseringar men själva vägrade delta – till och med under hot om straff.
– Där fanns en del hårdföra nazister, det är helt klart. Men det är inte hela sanningen.
Varför är jag här? Jag borde vara i Finland och slåss mot ryssen.
Ernst Luther
Sommaren 1941
I en grupp på 1 400 unga killar ryms många olika sorters typer och drivkrafter, säger Lars Luther.
– Dagens människor som inte vet hur det var för 70 år sedan förstår inte alla de nya rubrikerna om finländare i SS. De vet inte vilken stämning som rådde i Finland under världskriget. Ernst var den av mina bröder som stod mig närmast. Jag har en skyldighet att berätta hans historia och nyansera bilden av honom.
Hemlig rekrytering
Våren 1941 var Ernst Luther 18 år och skulle inom kort få sin studentmössa. Den utåtriktade och musikaliska Helsingforsynglingen planerade en karriär som arkitekt. Vinterkriget hade tagit slut året innan, men världskriget rasade vidare och framtiden var oviss.
– Det var en tid av ständig otrygghet och osäkerhet. Matreglering rådde och Finland var så att säga i motti med Sovjetunionen i öster och söder, och Norge och Danmark ockuperade av tyskarna. Man visste att det inte var över, att det snart skulle komma en ny strid, säger Luther.
Av de sex bröderna Luther hade den äldsta brodern Karl stupat i vinterkriget. Den tysksovjetiska nonaggressionspaktens hemliga tillläggsprotokoll hade gett Josef Stalin fria händer att invadera Finland. För många var frågan inte om utan när Stalins nya hugg skulle komma.
– Försvarsviljan var stark bland många unga. Våren 1941 spreds ryktet att Tyskland erbjöd sig att skola en bataljon från Finland i modern krigföring, för att förbereda sig på en konflikt med Sovjetunionen, säger Luther.
Många drog paralleller till jägarna, som också hade fått tysk utbildning och som hyllades av den vita sidan för sina insatser i inbördeskriget. Det hände också att gymnasielärare uppmuntrade ynglingar att utbilda sig i Tyskland som stod på toppen av sin militära makt.
– Tvillingarna Ernst och Claus som var lite äldre än jag gick till ingenjörsbyrån Ratas på Tempelgatan i Tölö där de hört att man i hemlighet kunde anmäla sig. Ernst beslöt sig för att skriva på och redan måndagen därpå, den 2 juni, begav han sig till Tyskland, berättar Luther.
”Vad gör jag här?”
Det var en brokig samling unga män som bildade den finländska SS-gruppen. Många hade en bakgrund inom det fascistiska extremhögerpartiet Fosterländska folkrörelsen (IKL). Där ingick ynglingar som ville ha revansch för vinterkriget och drömde om ett Storfinland, andra som helt enkelt sökte äventyr och de som sedan länge tänkt sig en officerskarriär.
Till gruppen hörde till exempel den mytomspunne Lauri Törni, kapten först i den finska armén och sedan i SS, som efter kriget flydde via Venezuela till USA. Under namnet Larry Thorne deltog han sedan i Vietnamkriget som kapten i de amerikanska specialstyrkorna. Törni dog då hans helikopter störtade sydväst om Da Nang nära gränsen till Laos hösten 1965.
Bland SS-finländarna fanns också de som upplevde det som sin plikt gentemot fosterlandet att skaffa bästa möjliga utbildning. Till dem räknar Lars Luther sin bror.
– Han ville göra sitt för att försvara sitt land och trodde att det här var det bästa sättet. Vår familj hade varit tyskvänlig ganska länge, och min pappas hemspråk var tyska. På den tiden var ju tyska också i allmänhet det första främmande språket i skolorna.
Men det Tyskland som familjen Luther och många andra finländska släkter såg upp till var Goethes och Schillers Tyskland, inte Hitlers och Himmlers.
– Gaskamrarna kände vi inte till på våren 1941, säger Luther.
För Ernst Luther blev tiden i SS en stor besvikelse. Tajmningen var katastrofal.
– Bara två veckor efter att Ernst rest till Tyskland blev det allmän mobilisering i Finland, och så bröt fortsättningskriget ut.
I juli 1941 skriver Ernst Luther till en klasskamrat:
Varför är jag här? Jag borde vara i Finland och slåss mot ryssen.
I stället tränades Luther av SS-officerare i Tyskland. Han hade skrivit på för två år – att avvika skulle vara fanflykt.
– Finlands regering hade gått med på att skicka de här unga männen till Tyskland för att försäkra sig om Tysklands stöd, så i den meningen kan man tala om ”pantbataljonen”. De finska myndigheterna förde de SS-frivilliga bakom ljuset: myndigheterna visste redan långt tidigare att Operation Barbarossa skulle äga rum och ändå lät de killarna åka till Tyskland, säger Luther.
I slutstriderna på Karelska näset
Medan den finska armén trängde in i Sovjetkarelen mot Svir och Onega skickades Ernst Luther efter avslutad träning mot sydost i Hitlers fälttåg mot Sovjet. Han sårades svårt i strid mot röda armén i Dnepropetrovsk, i dag Dnipro i Ukraina, och låg flera månader på sjukhus i Tyskland. Luther, nu 20 år, återvände desillusionerad till Finland i april 1943 med en granatskärva i benet och en annan intill hjärtat.
– Det måste ha varit en jävlig upplevelse. Exakt vad han hade sett vet jag inte, han berättade inte så mycket. Men såvitt jag vet blev han inte vittne till judearkebuseringar.
Ernst Luther inträdde i den finska armén sedan SS-bataljonen upplösts och befann sig på Karelska näset när Stalins storanfall kom sommaren 1944. Han ingick i en enhet som hamnade bakom fiendelinjen när de sovjetiska trupperna avancerade, men lyckades ta sig genom till den finska sidan och vände vapnen mot röda armén på nytt.
– Han överlevde slutstriderna, men fick efter kriget ofta höra om hur han anslutit sig till nazisterna och så vidare.
Sommaren 1946 var Ernst Luther ute på en seglats i Sibbo skärgård med två vänner. Sjögången var hård och vågor sköljde in i båten, som till slut kapsejsade.
– De två andra lyckades rädda sig, men Ernst och båten ligger nu på bottnen av Sibbofjärden. Det är oklart vad som hände i situationen, det är möjligt att hans krigsskador inverkade, säger Lars Luther.
– Ernst kan inte längre tala för sig själv, så jag vill berätta om honom. Till dem som frågar brukar jag säga: Finland var inte på Nazitysklands sida, utan på Finlands sida. Till slut var vi i krig också med tyskarna. Försvarsviljan var stark när landet var hotat. Man gjorde det man trodde var rätt.
De konkreta minnena av historiens största konflikt, andra världskriget, börjar blekna i takt med att de sista som själva minns hur det var går bort.
I slutet av 2018 var nio finländska SS-veteraner vid liv. Den yngsta var 94 år.
Jag är inte nazist. Jag var inte nazist när jag åkte och jag är ännu mindre nazist nu.
Ernst Luther
Våren 1943 Finland var inte på Nazitysklands sida, utan på Finlands sida.
Lars Luther