Demokrati på fallrepet

Folkvälde låter kanske vackert, men att ta det bokstavligt är en farlig väg att gå, hur odemokratiskt det än kan låta.

Man behöver inte vara utrustad med något särskilt välutvecklat politiskt väderkorn för att kunna notera att vår så kallade liberala demokrati befinner sig i svårigheter. Hur stora vet vi inte, och den svenske statsvetaren Olof Peterson betonar i en artikel i Svenska Dagbladet att demokratin har visat sin överlägsenhet just genom sin förmåga till krishantering.

I Dagens Nyheter kommer kolumnisten Richard Swartz med en annan och mer oroväckande infallsvinkel med avstamp i Berlin 1918, där man skall fira kejsar Wilhelm II och hans 30 år på tronen. Folket ombeds komma med förslag och resultatet är hemskt. Det var som att öppna locket på en soptunna, skrev den österrikiske författaren Robert Musil. Hyllningskommittén insåg att folkets röst inte kunde få styra festligheterna.

Medvetna om att folket inte alltid vet bäst skapade många demokratiska länder, inklusive vårt eget, på sin tid upp konstitutionella strukturer för att tygla folkets ”fria vilja”. Med vissa undantag har detta fungerat i stora drag. Under de senaste decennierna har emellertid utvecklingen gått i en riktning som inte bara är oroväckande utan kanske också irreversibel.

För det första har den sanslöst snabba teknologiska utvecklingen lett till att locket på soptunnan en gång för alla har försvunnit. Några hyllningskommittéer som kan ignorera omöjliga förslag finns inte längre. Medierna, som tidigare utgjorde någon form av modererande censur, eller anständighet om man vill, har tvingats slå ut med händerna i en resignerad gest. Ofta tyvärr med ett illa dolt sniket leende i jakten på sensationslystna konsumenters pengar.

För det andra förde Sovjetunionens fall till en demokratisk hybris med politiska felslut i väst. Under föreställningen att det demokratiska styressättet nu hade visat sin överlägsenhet antog man att det utan större försiktighet kunde utnyttjas till en cementering, för att inte säga en utvidgning av det politiska och ekonomiska herraväldet. Herrar som Bush och Blair såg inga problem i att förpassa en på sin tid samarbetsvillig Vladimir Putin ut i kuloarerna och lade så grunden till geopolitikern Putin 2.0, samtidigt som alla eventuella embryon till en demokratisk utveckling i Ryssland dog sotdöden. Följden har i väst blivit en förlamande offentlig förljugenhet i synen på den globala utvecklingen.

När de korrigerande krafterna i de demokratiska utvecklingsprocesserna försvagas eller försvinner uppstår samhällen som i och för sig har en demokratisk bas, men där mandatet har missbrukats via en väljarkår som har förletts att tro på olika, som det i dag heter narrativ av tvivelaktig karaktär.

Demokratins uppgift är att vara en metod för att minska slitningarna i samhälle. Folkvälde låter kanske vackert, men att ta det bokstavligt är en farlig väg att gå, hur odemokratiskt det än kan låta. Vi är i stort behov av Olof Petersons krishantering, det är klart. Hur vi skall börja är mindre klart.