”Flera folk på plan”
Även om de skräniga drängarna, torparna och bönderna inte bar gula västar kan de ha bidragit till förändring.
Folk från byarna i grannsocknen och från upplandet strömmade in i staden. I marknadstid var det många som gjorde staden till sin och som fyllde torgen, gatorna och gränderna. En del av besökarna valde att göra det hela till en karneval, de tog sig en fylla och lät sina röster ljuda över staden. Domböckerna från 1850-talets Jakobstad fylldes av fall som rörde fylleri och ”oväsen”, och också några slagsmål behandlades.
Vid denna tid hade det gamla samhället börjat knaka i fogarna och de ekonomiska privilegierna luckras upp. Kanske ska vi lyssna på mina socialhistoriska kolleger och tolka en del av marknadsbråken som politik. Även om de skräniga drängarna, torparna och bönderna inte bar gula västar kan de ha bidragit till förändring. Också det politiska hade under förmodern tid ingått som ett element i marknadssammankomsterna.
I Jakobstad och andra österbottniska städer hade de styrande fått nog och under 1860-talet drogs marknaderna i dessa städer in. Uppgifter om marknadsterminerna publicerades inte längre i universitetets almanacka, men ändå upprätthölls traditionen och till flera av städerna strömmade marknadsbesökare, såväl kunder som försäljare, i sedvanlig marknadstid. Under det sena 1800-talet skrev tidningarna om människor som vällde in i städerna under dessa så kallade ”kvasimarknader”. Sätten att ta sig till marknaderna hade emellertid förnyats och tågen fylldes med folk och med fä – de sistnämnda skulle marknadsoch saluföras.
Under det tidiga 1900-talet förändrades synen på det folkliga. Tidigare hade allmogen omtalats som skräniga hopar eller passiva kollektiv och också de historiker som i historiens bondeupplopp såg tidiga tecken på nationell väckelse beskrev oväsen och primitiva grupper. Men något hände: allt oftare blev folket, nu tolkat som de jordägande bönderna, beskrivna som ansvarstagande och aktiva medborgare.
Gamla sätt att tala om det folkliga förefaller att återkomma. Återigen kan element av obildning och oväsen ingå i skildringarna, men ett annat drag är ännu tydligare: ”folket” beskrivs ofta i kollektiva termer på ett sätt som tenderar att göda populism. Pennfäktare av olika slag ställer folk mot elit, eliter som kan skildras som liberala eller som skriftlärda, men alltför sällan som penningstinna eller som marknadsfundamentalister.
”Flera folk på plan” efterlystes i en televiserad fotbollsmatch då det vanligen framgångsrika grannlandet var i underläge. Även om kommentatorn önskade spelarbyte lät det som om flera folkslag skulle ha tarvats, fast grannfolket i öst knappast skulle komma på fråga i just detta sammanhang.
I dag är det just precis det som vi behöver inse: det finns flera folk på plan. Som i 1850-talets Jakobstad handlar det om klass, land och stad, men också om andra skillnader – om etnicitet, om ålder, om ras, om språk och så vidare. För 100 år sedan grundlades demokratin och om denna ska utvecklas på ett mera inkluderande sätt så måste vi – för det mesta – låta skillnader synas.