Hur vacker du än är kommer du att sluta som maskmat
Skeletten i sina munkkåpor stirrar mörkt ur tomma ögonhålor. Mumiens munnar gapar förtorkade, stelnade i ett evigt ångestskri. På en skylt vid den första kryptan står orden som etsar sig fast, en hälsning från de döda: ”Det ni är var vi. Det vi är ska ni bli”. Det enda vi kan veta om våra liv, det absolut enda, är att vi alla ska dö. En sanning så självklar att den kan tyckas banal. Ändå lyckas vi, för det mesta, förtränga den.
Här, öga mot öga med skeletten och mumierna, går det inte.
Munkarna hade liten plats för sina döda genom århundradena, så när köttet skilts från benen togs skeletten upp, för att ge plats åt nya döda munkbröder.
Av de gamla kollegorna gjorde man en slags utställning. Takkronor av ben, lampskärmar av små dödskallar.
Osmakligt och respektlöst kan tyckas för den som är fixerad vid kroppen, som vi i vår tid, mer än någonsin.
Munkarna däremot trodde innerligt på att de dödas själar gått vidare, skeletten var bara ben, inget mer.
Det är inte skeletten i sig utan det som döljer sig bakom deras hånleenden som skrämmer. Mina döttrar och jag står solbrända, levande och starka i kryptan, till synes överlägsna de döda.
Men de vet. De har redan upplevt det vi räds mest, de är bortom fruktan. De vet; hur de mötte döden och vad som väntar sen.
Jennifer Wegerup har besökt kapucinermunkarnas gravkammare i Rom.