Sexarbetet går i arv.
En tegelmur omringar Kandapara-byn i Tangail-distriktet i Bangladesh. Innanför murarna breder ett virrvarr av trånga gator, plåtskjul och enkla hål-i-väggen-butiker ut sig. Hårdsminkade tonårsflickor och kvinnor står lutade mot skjulväggarna. Stanken av s
Moni Begon är en av drygt 600 prostituerade flickor och kvinnor i Kandapara, den näst största av 20 bordellbyar i Bangladesh. Hennes mormor och mamma var också sexarbetare. Det stigmatiserande yrket gör att det inte finns många möjligheter till ett normalt liv om man föds i en bordellby. I Kandapara har de prostituerade organiserat sig och jobbar för bättre levnadsförhållanden och medborgerliga rättigheter.
Hundratusentals kvinnor och flickor tvingas prostituera sig i Bangladesh. En del av kvinnorna har fått sexarbetet ”i arv”, andra har sålts hit och många tvingas hit av fattigdom. Gemensamt för alla i bordellbyn Kandapara är att det i princip är omöjligt att ta sig därifrån.
I ett av skjulen i Kandapara sitter 19-åriga Moni Begon på en stor säng som tar upp det mesta av utrymmet.
– Jag började sälja sex när jag var 13 år. När jag tog emot min första kund var jag jätterädd, men jag var tvungen att vänja mig. Detta är vad jag kommer att syssla med resten av livet, säger hon.
Moni är en av drygt 600 prostituerade flickor och kvinnor i Kandapara som är den näst största av cirka 20 bordellbyar i Bangladesh. Den har funnits i 200 år. För Moni, och många av de andra kvinnorna, har prostitutionen gått i arv från mor till dotter.
– Jag har provat på livet utanför bordellen, men var inte välkommen, säger Moni.
Hon började i skolan när hon var 8 år, men hoppade av i femte klass.
– Jag hade bara ett alternativ – att bli sexarbetare. Ingen man vill gifta sig med mig, säger hon.
Hon tar emot upp till åtta manliga kunder per dag. Priset för att utnyttja hennes kropp är tre euro.
– Jag, liksom alla andra, har givetvis drömmar, men jag har inga möjligheter att förverkliga dem, säger hon uppgivet.
Doktorsdrömmarna i kras
En bit bort står Monis mamma, 35-åriga Mukta, på gatan.
– Min dröm var att Moni skulle bli doktor, men hon hoppade av skolan och blev sexarbetare, konstaterar Mukta.
Mukta är född på bordellen och har aldrig gått i skolan. När hon var tio år ansåg hennes mamma, som också var prostituerad, att hon var mogen att ta emot torskar.
– Jag var jätterädd för dem och brukade försöka gömma mig. Jag var för trång för att ha vaginal sex, men de försökte tränga in i mig ändå. Jag fick böna och be innan de gav upp. I stället brukade de jucka mellan mina lår tills de var tillfredsställda, säger Mukta.
Vid 13 års ålder tog en torsk hennes oskuld.
– Det värsta med det här jobbet är fortfarande själva sexakten, säger hon.
På gatorna rör sig alltifrån barn till torskar och kvinnor i olika åldrar.
– Det är en farlig miljö för barn att växa upp i. Det förekommer mycket våld mellan kvinnorna. Många tar droger, framför allt tabletter. Ett annat stort problem är könssjukdomar, säger Mukta.
Hon har försökt att lämna Kandapara flera gånger.
– Men jag har alltid tvingats återvända hit. Jag tar vilket annat jobb som helst, men ingen vill anställa mig. Utanför bordellen blir vi illa behandlade. Folk schasar iväg oss på marknader, i affärer och till och med på sjukhusen, säger Mukta.
Måste försörja sonen
I ett annat skjul sitter Mousam Dhiba, 21, med sin son Forhad, 3, i famnen. De kommer från norra Bangladesh.
– Jag slutade skolan i åttonde klass, gifte mig och blev gravid. När jag hade fått barn lämnade min man oss. Jag började prostituera mig för att jag är fattig och behövde pengar att försörja min son, säger hon.
Pojkarna lämnar oftast bordellen i tonåren eller blir hallickar, vilket betyder att de ”gifter” sig med en prostituerad kvinna som försörjer dem. Äktenskapen har ingen juridisk bindning och varar sällan länge. En annan typ av hallickar är bordellmadamerna, äldre kvinnor som köper flickor. Det var på detta sätt som Anorwa Begon, 60, hamnade på bordellen.
– När jag var tio år blev jag kidnappad av en kvinna i min by som sålde mig till en madame, säger Anorwa.
600 euro per flicka
I dag betalar en madame cirka 600 euro för en flicka. Flickan får inte lämna bordellen och måste ge allt hon tjänar till madamen tills ”skulden” är betald. Det tar vanligen två till tre år. Därefter kan flickan läm- na bordellen om hon vill, men de flesta stannar. De har blivit stigmatiserade av både sina familjer och samhället i övrigt. Merparten av dem slutar sina dagar på bordellen.
– Jag har inga kunder längre och ingen inkomst. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, säger Anorwa.
En annan kvinna, Lipi Begon, 37, berättar att tidigare slängdes avlidna kvinnors kroppar i en närliggande flod.
Nu har de fått en egen begravningsplats strax utanför bordellen. Imamerna (muslimska präster) vägrar att begrava dem i helgad jord.
– Även om vi startar ett nytt liv utanför bordellen så kommer våra kroppar att transporteras hit när vi dör. I hela vårt liv utnyttjar män våra kroppar, men när vi dör får vi inte ens en värdig begravning. Vi är som sopor för dem, säger Lipi.
Organiserade sexarbetare
Det finns ingen statistik över hur många prostituerade det finns i Bangladesh, men det rör sig om hundratusentals. Lagstiftningen är motsägelsefull. En kvinna kan få tillstånd av myndigheterna att prostituera sig om hon är över 18 år, men samtidigt är det förbjudet att erbjuda sexuella tjänster. Det är dock allmänt accepterat att det sker på bordellerna. I Kandapara är de prostituerade organiserade i ”Nari Mukti Sanga”. Organisationen är inte emot prostitution, eller sexarbete som de kallar det. De kämpar för bättre levnadsförhållanden.
– Det handlar inte om huruvida vi vill vara sexarbetare eller inte. Det är vår verklighet, säger Aklima Begum Akhi, 42, organisationens ordförande.
Nari Mukti Sangas mål är bland annat att få en hälsovårdsklinik, ett dagis för barnen utanför bordellen och att få sina medborgerliga rättigheter respekterade.
– Nu måste vi dölja vårt arbete och våra adresser när vi skriver in våra barn i skolor. Många relegeras om det kommer fram vad deras mödrar försörjer sig på, säger Aklima.
Utvecklingsarbete
När Aklima var 13 år såldes hon och hennes syster till en madame av deras styvmamma.
– Då var det totalt kaos här. Självmord var vanligt. En del sexarbetare brände sina kroppar och skar sig i armarna. De kände sig ruttna för att deras kroppar utnyttjades av män. Många torterades av sina hallickar, säger hon.
Det var förbjudet för prostituerade att bära skor och traditionella kvinnokläder. Nästan alla var analfabeter. Fröet till Nari Mukti Sanga sattes då organisationen Care drog i gång ett hiv-preventionsprojekt i Kandapara 1996. Fyrtio prostituerade kvinnor utbildades och anställdes att sprida information om hiv. En hälsovårdsklinik öppnade och olika projekt för barnen startades.
– Vi utbildades i ekonomisk planering och hur man öppnar bankkonton. Tidigare sparade ingen pengar. Nu har över 100 kvinnor använt sina sparade medel för att bosätta sig utanför bordellen, säger Aklima.
Enligt Aklima skedde flera förbättringar fram tills schaktmaskiner rullade in i Kandapara. Det skedde 2014.
– Lokala politiker ville åt marken. Många byggnader jämnades med marken, andra brändes ned. Allt skedde snabbt. Vi erbjöds inga alternativ till ett annat liv, säger Aklima.
Tusentals kvinnor och barn hamnade på gatan. Fallet hamnade i domstol. Efter sju månader fastslog den att kvinnorna hade rätt att återvända och bygga upp sina hem på nytt.
– Men efter det har alla projekt stoppats. De största problemen är att hälsovårdskliniken stängdes och att barnverksamheten lades ned, säger Aklima.
Sexhandel med barn
Myndigheterna tillåter inte att nya kvinnor börjar sälja sex i Kandapara. Aklima hävdar att traffickingen av minderåriga därmed har stoppats. I huvudstaden Dhaka huserar kvinnorättsorganisationen Naripokkho. Dess projektchef, Rowshon Ara, kan varken förneka eller bekräfta Aklimas påstående.
– Men trafficking och barnsex-
Jag tar vilket annat jobb som helst, men ingen vill anställa mig. Utanför bordellen blir vi illa behandlade. Folk schasar iväg oss på marknader, i affärer och till och med på sjukhusen.
Mukta Begon
Prostituerad
handel är mycket vanligt i Bangladesh. Människohandlarna vet att kunderna gillar unga tjejer och bordellerna efterfrågar dem. Det är olagligt att ha sex med någon som är under 18 år. Likaså är trafficking olaglig, men förekommer trots att straffen är hårda, säger hon.
Traffickingbrott är svåra att bevisa. Familjerna till kidnappade döttrar gör sällan polisanmälningar. Flickor som lyckas lämna bordellerna förskjuts vanligen av sina familjer. Samtidigt sker barnsexhandel inför öppna ridåer på bordellerna, men polisen gör inget.
– Enda gången som polisen kollar sexarbetarnas legitimationer är när bordeller ska rivas, säger hon.
Legalisering diskuteras
Bordellernas luddiga rättsliga status innebär att polis sällan lägger sig i vad som sker där och att samhällsservicen är obefintlig. Under rådande omständigheter anser bangladeshiska kvinnoorganisationer att en legalisering av prostitution är bästa lösningen. Som argument anges bland annat att om kvinnorna betalar skatt kan de ställa krav på bättre samhällsservice och att myndigheterna skulle få lättare att stoppa trafficking och barnprostitution.
– Samtidigt måste kvinnorna och deras barn få möjligheter att utbilda sig, säger Rowshon.
Kring hälften av landets 163 miljoner invånare, framför allt kvinnor, är analfabeter. Barnen till prostituerade är särskilt utsatta eftersom fadern i allmänhet är okänd. För att få födelsecertifikat krävs båda föräldrarnas namn. Detsamma krävs när barnen skrivs in i skolor.
– Vi trycker på regering och skolor att de ska acceptera kvinnor som ensamma vårdnadstagare, säger Rowshon.
Hälften av Bangladeshs invånare lever i fattigdom vilket är ytterligare en anledning till att det är svårt att ta sig ur prostitutionen. Rowshon säger att myndigheter och organisatio- ner erbjuder yrkesutbildningar till prostituerade kvinnor, framförallt sömnadsutbildningar.
– Men i allmänhet är sexarbetare inte intresserade av att börja arbeta på textilfabriker, säger hon.
Minimilönen ligger på cirka 56 euro i månadenoch räcker sällan för en ensamstående mamma att försörja sig och sina barn på. Dessutom är före detta prostituerade även stigmatiserade på arbetsplatser.
– Det måste ske en attitydförändring för att de ska få chans att börja om på nytt, avslutar Rowshon.
nyheter@hbl.fi