Intergalaktiskt mjauande
Dikten är idealistisk och indirekt politisk, men sådana attribut får inte skymma det väsentliga: Eva-Stina Byggmästar är först och främst en eminent lyriker, en av de mest läsvärda på svenska språket i dag.
På EvaStina Byggmästars poetiska urkontinent möts stort och smått. Poesin ger plats åt ullhårsmammutar, rymdkatter och ett intergalaktiskt mjauande, men det finns även, som oftast hos den här österbottniska poeten, en värld som är förunderligt nära och pytteliten.
DIKTER
Eva-Stina Byggmästar
Orkidébarn Schildts & Söderströms 2018.
■ I sin nya diktsamling har Eva-Stina Byggmästar en referens till Gunnar Björling, vilket ingalunda betyder att hon skriver björlingskt. Han är en unik lyriker och just i detta finns en pendang, eftersom både Byggmästar och Björling skapar sitt helt egna språkuniversum – och bägge är oefterhärmliga.
Byggmästar skall läsas med andra ögon än de vi använder när vi läser den stora merparten av modern och postmodern litteratur. Vi måste avstå från den kritiska blicken – vilket känns provocerade. För får man verkligen skriva så där tjusig naturlyrik i vårt materialistiska och mekaniska tidevarv?
Det enkla svaret är JA. För visst skulle det vara en rutten litteratur som inte lät lyriken vara en fri fågel. Ergo måste läsaren iklä sig de små rödgrönlila glasögonen av märket Magica som finns mellan raderna redan i allra första dikten.
Famnas av språket och leken
Byggmästar för in oss i ett universum där vi famnas av språket och leken. ”Jag gör ett eget naturlyriskt/ Gondwanaland – en urkontinent/ åt den förlorade homo poeticus/ vi alla bär inom oss”, heter det i Orkidébarn.
På Byggmästars urkontinent möts stort och smått. Poesin ger plats åt ullhårsmammutar, rymdkatter och ett intergalaktiskt mjauande, men det finns även, som oftast hos den här österbottniska poeten, en värld som är förunderligt nära och pytteliten. Här fodras och byggas bo för allt det sköra och poetiska i tillvaron. Samtidigt leks det i Orkidébarn
Man kan se Byggmästars lyrik som en naiv, lyrisk petitess. Men vi skall kanske snarare uppfatta hennes snällglättiga dikter som samhällskritiska.
med kitschiga element som gökur, alpvillor, joddel och hissmusik.
Hos Byggmästar finns ett idogt, lyriskt bejakande av naturen med dess enorma mångfald. Vi kan till och med tala om en besvärjelse av allt det som kan – men inte får – försvinna. Tyvärr har många arter redan utrotats; dronten nämns, dess sista bastion är poesin.
Vi omges dock fortfarande av en rikedom av natur, men den håller på att likgiltiggöras i en ”verklighet” som blir allt mer virtuell och skärmfixerad. Man kan se Byggmästars lyrik som en naiv, lyrisk petitess. Men vi skall kanske snarare uppfatta hennes snäll-glättiga dikter som samhällskritiska. Byggmästars lyrik blir viktig och oppositionell redan genom att finnas till som en parallellvärld – ett nutidsidiom som lekfullt dröjer vid naturen.
Tröstefull magi
Liksom naturen riskerar även den poetiska och lekande människan att sina alldeles bort i vår effektiva och konforma värld. ”Leendet är en bortglömd grimas”, som det heter i Björling-citatet Byggmästar använder. I Orkidébarn sys livets rynkiga ansikte fullt av ”trilskande och livshungriga skrattrynkor”. Här finns i själva verket ett skriande behov av tröst och diktjaget gör kuddar, påsar och små kuddvar som ”stoppas med ylle,/ tuvull, ejderdun, flanell,/ ullvide, papper, lump och luft// det är så/ jag bandagerar och plåstrar om/ de mörbultade själarna/ och hjärtesåren alla”. Som läsare inbäddas vi i naturens och lyrikens tröstefulla magi.
Den här österbottniska poeten skriver idealistiskt och indirekt politiskt, men sådana attribut får inte skymma för det väsentliga: Byggmästar är först och främst en eminent lyriker, en av de mest läsvärda på svenska språket i dag. Naturen är råmaterialet som med största självklarhet komposteras till lyrik. För sist och slutligen kommer vi tillbaka till orden …
Alltså nu talar jag ur poetens feberpanna eller rent av ur fjäderpennan, själva pennstumpen
för kanske är jag dikten, inne i dikten –