Det förtar inte arbetsgruppens betydelse att den sittande regeringen – som tillsatt gruppen – har bidragit till att ojämlikheten har ökat. Men kravet på att förslagen inte skulle få kosta något var kortsynt.
Susanna Ginman på ledarplats om Juho saaris arbetsgrupp om ojämlikheten i samhället.
Iveckan överlämnade professor Juho Saari en rapport om hur vi kan minska ojämlikheten i samhället. Det arbete Saari och hans grupp har gjort har ett samband med nästa stora samhällsreform som gäller den sociala tryggheten.
Det system vi har i dag är ett lapptäcke som har vuxit fram bit för bit i takt med att välfärdssamhället byggdes upp. Senare har bitarna naggats i kanterna då det på grund av depressioner och finanskriser har funnits ett behov att spara på de offentliga finanserna. Det har på olika sätt drabbat dem i samhället som är allra mest beroende av samhällets stöd och har långtgående konsekvenser, både mänskligt och samhälleligt. Grundtrygghetsstöden har efter depressionen på 1990-talet höjts en enda gång, under den föregående regeringen. De släpar efter och det innebär att människor som drabbas av arbetslöshet och sjukdom får så låga stöd att de har mycket svårt att klara sig.
Det paradoxala i dagens Finland är att vi aldrig har varit så välbeställda som nu, men ändå har vi en grupp som har fastnat i en fattigdomsfälla som de och deras barn har svårt att ta sig ur. Det får vidsträckta konsekvenser. Förutom att fattigdomen går i arv påverkas till exempel hälsan och hur man deltar i samhället. Grunden för vår representativa demokrati är hotad då röstningsaktiviteten varierar så mycket som i det senaste riksdagsvalet för tre år sedan. Bland högutbildade 25–34-åringar röstade 79 procent medan valdeltagandet var bara 31 procent för dem i samma ålder med enbart grundskola i bagaget.
Jämlikhet gagnar hela samhället, alltså inte bara dem som drabbats av fattigdom utan även de välbeställda. På 2010-talet har jämlikheten som ideal fått luft under vingarna igen och till exempel World Economic Forum som varje år samlar den ekonomiska eliten i Davos har de senaste åren fäst stor uppmärksamhet vid ojämlikheten som ett globalt hot. Lite tidigare handlade det mer om ekonomisk tillväxt och en tro på att välfärden skulle ”rinna nedåt” från de välbeställda. Jämlikhet är mycket annat än inkomstskillnader och kan inte enbart mätas med hur tjock plånboken är. Det handlar om ett samhälleligt och kulturellt fenomen som begränsar människans möjlighet att vara människa. Det är den svenska Cambridgesociologen Göran Thernborns ord och de citeras i rapporten.
Därför är det arbete som arbetsgruppen under Juho Saaris ledning har gjort mycket välkommet. Det förtar inte arbetsgruppens betydelse att den sittande regeringen – som tillsatt gruppen – har bidragit till att ojämlikheten har ökat. Men kravet på att förslagen inte skulle få kosta något var kortsynt.
Gruppen kommer med många konkreta förslag men den här regeringen kan föra vidare bara några. Ansträngningarna att motverka ojämlikheten måste fortsätta under nästa regering och då måste det också få kosta.
Det nuvarande systemet för social trygghet är inte bara ett lapptäcke – det motsvarar inte heller dagens krav eller framtidens krav. I höstas startade ett projekt som tar sikte på välfärden och tryggheten 2030. Konkreta förslag får nästa regering stå för, men redan nu finns projektet Toimi som bereder marken. Det görs på bred bas – över förvaltningsgränser, med alla partier och olika intresseorganisationer. Målet är att skapa en gemensam och bred kunskapsbas inför arbetet att förnya grundtryggheten på ett sätt där människan är i fokus, inte systemet eller enskilda förmåner. I det skede det börjar handla om dem uppstår konflikterna. Då finns ändå ett värde i de gemensamma kunskaperna och avsikterna.