Livstidsfånge om nätterna och praktikant om dagarna
Sverigefinländaren Janne Raninen har levt ett liv där orden ladda (ta kokain), baxa (stjäla), torska (bli tagen av polisen), gola (tjalla), jiddra (mucka gräl), volta (fängelsestraff) och klippa (mörda) var vardagsmat.
Janne Raninen gör sin arbetspraktik på Hanaholmen liksom 10–15 studerande varje år. Men Raninen skiljer sig ur mängden. Han är dömd till fängelse på livstid.
Raninen, också känd som Solvalla-mördaren, vet att alla arbetsplatser inte vågar ge en livstidsfånge chansen.
– Jag kan förstå att folk har den inställningen och attityden men jag begär inte man ska acceptera min kriminella bakgrund.
Klockan åtta går han ut från fängelset i Sörnäs och stiger på metron. Resan går till praktikplatsen på kulturcentret Hanaholmen i Esbo. Klockan prick 16 ska han vara tillbaka på ”Sörkka” och byta om från sina civilkläder. Janne Raninen är inte riktigt som de flesta praktikanter. Han är livstidsfånge och dömd för två mord. Han drar upp byxbenet och visar sin fotboja. I tillägg måste han hela tiden bära med sig en övervakningstelefon från fängelset.
– Larmet går om fotbojan inte har hudkontakt.
I dag har Janne Raninen, 41, ”absolut lagt ned det kriminella livet”. Han vill hellre vara med och bygga upp än rasera. Som tungt kriminell fanns det noll vilja att vara en del av samhället. Den som sitter inspärrad halva sitt liv har tid till eftertanke. I dag har Raninen kommit att uppskatta strukturer. Han lägger fram ett exempel.
När hans nu elvaåriga dotter var yngre fick han höra att staden om somrarna ger barnen ett gratis mål mat om dagen i parken.
– Jag tänkte, vad fint att staden ställer upp för barnen. Förut tänkte jag att brott är min grej, att jag kör mitt eget race. När jag ser strukturerna vill jag vara med och hjälpa till.
Janne Raninen är aktuell med boken De kallar mig Solvalla-mördaren tillsammans med Ivar Andersen. Epitetet Solvalla-mördaren kommer från att han 20 år gammal sköt ihjäl gangsterkungen Dragan ”Jokso” Joksović på Solvalla-travbanan 1998 och gav sig omedelbart. Det är ett av Sveriges mest uppmärksammade mord som innefattar en Glock-pistol och fyra avfyrade kulor, två i ryggen och två i huvudet. En hämndaktion i Stockholms undre värld.
I boken avslöjar han också ny information om Helsingforspolisens ex-narkotikachef Jari Aarnio och berättar om hur han själv dras med i efterdyningarna till Sveriges största värdetransportrån 2002. Hans vän Leo Carmona, känd från hiphopgruppen Kartellen, och två andra får med sig över fyra miljoner euro på Arlanda.
En annan nära vän till Raninen och Carmona, Volkan Ünsal, ska sedan ha stulit en del av bytet och i tilllägg skvallrat om rånet för polisen. I den kriminella världens hederskodex finns det tre saker du aldrig får göra: att tjalla, stjäla pengar eller attackera familjen. Broder Volkan blir till fiende Volkan. Det hela slutar med att Raninen och två finska torpeder döms för mordet på Ünsal, som sker i en lägenhet i Nordsjö. Carmona döms för anstiftan.
I boken påstår Janne Raninen att Jari Aarnio ska ha känt till det planerade mordet. Enligt en av torpederna ska Raninens tidigare kompis Keijo Vilhunen, ex-ledare för det kriminella gänget United Brotherhood, ha varit den som delade ut uppdraget till de finska torpederna. För STT har Aarnio inte velat kommentera saken, medan Keijo Vilhunens advokat säger att anklagelsen är grundlös.
Berättelserna om våld i boken är avsiktligt råa för att läsaren ska förstå hur avskyvärt det kriminella livet är.
– Jag skrev boken för att rädda liv och för att unga ute i förorterna ska förstå vad det är att vara kriminell, att det inte är något att sträva efter. Folk mister livet, offrens familjer lider och min egen familj lider på grund av mina gärningar.
Inte självklart att få gå på högskola
Den som sitter inspärrad långa tider i ett finskt fängelse har rätt att studera och förhoppningsvis praktisera i det civila. Men är du, som Janne Raninen, klassad som en högriskfånge, blir det betydligt knepigare. Efter en sväng via förvaltningsdomstolen fick han till slut rätt att studera till restonom vid Haaga-Helia.
– Jag vill inte göra mig själv till någon martyr. Men det har inte varit det lättaste att hitta en praktikplats, säger Raninen.
Den som sitter inlåst mellan 16 och 08 kan självfallet inte göra skiftesjobb. Men det är inte bara där skon klämde.
– På ett ställe sade man det rakt
ut att man inte kan ta in en person med min bakgrund.
Tack vare studiehandledaren ordnade det sig till slut med en plats på Hotell Haaga.
– Nittiofem procent av bemötandet under praktikperioderna har varit positivt. Vissa har självklart varit reserverade men det är ingen som vägrat att ha med mig att göra eller att ha en dialog med mig.
Vill inte missbruka förtroendet
Det är sin tredje och avslutande praktik som han nu gör på Hanaholmen. Där har han varit med och planerat ett seminarium om utanförskap och ungdomskriminalitet som arrangeras i dag.
– Det är underbar atmosfär på Hanaholmen. Här har man visat mig en otrolig tillit och låtit mig utvecklas som människa. Det är fint.
Till de som tvekar att ta emot en livstidsdömd fånge på praktik säger han så här:
– Jag kan förstå att folk har den inställningen och attityden men jag begär inte man ska acceptera min kriminella bakgrund. Morden jag utfört har varit inom den kriminella världen. Det betyder inte att så fort Hanaholmen öppnat sina dörrar för mig så kommer jag hit och begår brott. Det vore fult att missbruka förtroendet.
Vd:n Gunvor Kronman säger att Hanaholmen inte tidigare haft en praktikant som samtidigt sitter på en sluten avdelning.
– Jag ser själv ingen större dramatik, vi lever i en rättsstat och inrättar oss efter det. Vi tar emot 10–15 praktikanter varje år. Vi ser det som en del av vårt samhällsansvar att ge människor en möjlighet praktisera i arbetslivet, säger hon.
Hanaholmen diskuterade praktikplatsen med alla berörda myndigheter innan. Kronman betonar att det ligger en organiserad process bakom praktiken.
– Varför kan vi inte vara ett sådant ställe som deltar i det här systemet (med att återanpassa fångar, reds. anm.) då kompetensen passar in. Det här är frågan om en person som genomgått relevant utbildning och har mycket bilateral kunskap.
”Livsfarlig kvart före åtta”
Janne Raninen upplever att han fortfarande blir bemött med misstänksamhet av fängelsepersonalen och av Brottspåföljdsmyndigheten när han studerar och praktiserar.
– Det blir en sån kontrast. Jag är livsfarlig kvart före åtta, men kvart över är jag inte det längre.
I dag får han veta mer om sin framtid. Hovrätten behandlar hans tidsbestämning. Ett jakande beslut betyder att han stegvis kan släppas fri, kanske i slutet av det här året. Ett nekande håller kvar honom i fängelse där han suttit i fjorton år. Är du rädd för att glida tillbaka till det kriminella när du blir frisläppt? – Jag har sett allt det här, jag vet vad det leder till.
Till föräldrar med barn på glid har han en hälsning.
– Om du märker att ditt barn har dålig självkänsla, bygg upp den så att barnet inte behöver söka acceptans i fel kretsar.
I framtiden vill han vara en närvarande pappa, jobba, betala räk- ningar och fortsätta föreläsa och jobba med föreningen Maskrosbarn för barn med ena föräldern i fängelset.
– Och en massa annat, det kommer om det kommer.
Det börjar som oskyldigt bus och eskalerar medan du är upptagen med att ha roligt. Du röker jointen, sedan snortar du tjacklinan sedan käkar du syralappen. Du slår ett slag, sedan använder du tårgasen, sedan batongen, sedan kniven. Du snattar för att din mamma inte har råd att köpa märkeskläder, sedan baxar du för att du vill ta en genväg till det goda livet. Gatan öppnar sig och välkomnar dig.
Citat ur boken