Ingen rädder för Schyffert här
Samhällsklimatet präglat av rädslor står i centrum i Henrik Schyfferts pågående ståuppturné som just nu når Svenskfinland. Samhällsanalysen är i högsta grad tillämpbar också här.
STÅUPP
Henrik Schyffert
Var inte rädda, Savoy 8.2
Den forna, förlorade, östra rikshalvan har blivit ett område att räkna med för svenska komikerstorheter, vars turnéer ofta även gör avstickare hit. I mars kommer Fredrik ”På spåret” Lindström, i april Johan Glans, och just nu är Henrik Schyffert i landet, i helgen närmare bestämt i Vasa där han gör fyra (!) slutsålda föreställningar. I torsdags stod han på ett utsålt Savoy i Helsingfors, och han har även hunnit med Mariehamn, Ekenäs och Jakobstad.
En veritabel liten Svenskfinlandturné med andra ord och Svenskfinland tar också emot denna nittiotalsstorhet med öppna armar. Det hade inte alls behövts någon ängslig koll i början: ”Känner ni till Killinggänget?”, ”Känner ni till Hassan?”, men var klädsamt ödmjukt förstås, och det är kanske också tryggt att känna av var man har publiken innan man sätter i gång.
Efter publikens rungande bekräftelse på att den visst kände till referenserna behövde Schyffert heller inte vara rädd, och en del referenser var som brukligt också Finlandsanpassade.
Rädslor
Olika sorters rädslor var också kvällens tema. I enmansföreställningen Var inte rädda utforskar Schyffert i synnerhet vår tids rädsla för varandra som tar sig uttryck i polarisering, främlingsfientlighet, disinformation – kort sagt ett samhällsklimat präglat av rädslor, trots att vi materiellt och fysiskt är mer trygga och välmående än någonsin.
Schyffert hänger upp föreställningen på typisk respons han får från sina politiska motståndare, som bland annat beskyller honom för att vara en hycklare (hur många flyktingar bor hemma hos dig?). Här använder han sitt humorvapen inte till att splittra och häckla, utan till att rannsaka sig själv och försöka förstå, det vill säga göra en empatisk tolkning av sina motståndare som rädda.
Det är inga revolutionerande tankar, men sympatiska, och fullt tillräckliga för att skänka föreställningen ett allvar och ett budskap som varken blir påklistrat eller sliskigt. Må vara att de som handen sträcks ut till knappast sitter i salongen.
Skrattfest
Vid sidan av allvaret bjuds publiken självfallet också på en skrattfest med en komiker som kort och gott är sjukt skicklig, en lysande historieberättare och knipslug iakttagare i elitklassen.
Symptomatiskt är att det blir som mest hejdlöst när gränserna för hur och om vem man får skämta utmanas, vilket även det tangerar rädslotematiken. Tänker på höjdpunkter som knarkarparodierna och driften med kvinnor över fyrtio, skämt som är möjliga för att Schyffert samtidigt också driver med sig själv och fyrtioplusmän samt bekänner färg genom att deklarera att PK är bra.
Han påpekar att fördelen med dagens känsligare klimat är att man inte längre kommer undan med att oreflekterat plocka lätta skratt på andras bekostnad. En bra poäng – så kallad politisk korrekthet handlar inte om att skämta tamare utan intelligentare.