Vad vill socialdemokratin bygga?

Det är klart vad socialdemokratin vill bevara och vilka grupper de vill försvara – men det räcker inte om de vill gå i bräschen för samhällsutvecklingen.

● Socialdemokratin är på dekis. Tuula Haatainen fick 3,3 procent i presidentvalet och i opinionsmätningarna stöder inte ens vars femte finländare SDP, trots regeringens brutala högerpolitik. Det är läget i Finland just nu, men krisen har gnagt på den västeuropeiska socialdemokratin i 20 år. Läge för rannsakan? Ja, åtminstone är det det Janne Wass efterlyser i en ledare i Ny Tid 30.1.

För egen del har jag funderat på om jag ens vet vad socialdemokraterna vill, i bemärkelsen vill bygga eller vill skapa?

Jag är helt på det klara med vilket samhälle och vilka institutioner socialdemokraterna vill bevara. Jag tycker det är ganska tydligt vilka utsatta grupper de vill försvara. Och jag tror också jag har koll på deras långsiktiga ideologiska mål: en värld där dina möjligheter inte påverkas av under vilka omständigheter du är född.

Allt det är gott och väl. Jag säger inte att man ska överge idealen eller intressebevakningen eller institutionsförsvaret. Men om man vill gå i bräschen för samhällsutvecklingen – om man gör anspråk på att leda den – räcker det liksom inte. Om avvärjningssegrar är det bästa man kan hoppas på, går visionerna om ett egalitärt klasslöst samhälle inte att tro på.

Så vad nytt vill socialdemokraterna bygga eller skapa, de närmaste fem eller tio åren? Är det nån annan som vet? Nä, tänkte väl det.

Undra på sen att socialdemokratin uppfattas som initiativlös och förstelnad. Undra på sen att den stöds av ynka 7 procent av finländarna under 50.

Problemet är inte, tror jag, att sossar skulle vara särskilt förstockade och omedvetna om behovet av ”rannsakan”. Det har påtalats många gånger under 2000-talet, också innanför rörelsen. Det har skrivits många briljanta analyser om vad som gått snett och det har diskuterats vad demokratisk socialism kunde innebära på 2000-talet.

Men det teoretiska arbetet har i sig inte förnyat politiken. Och kanske har socialdemokratin lite glömt bort att man tidigare inte bara varit en pragmatisk utan också en praktiskt lagd aktör? Därför tror jag att socialdemokratin nu i elfte timmen borde sluta ängslas och försöka identifiera konkreta samhällsnyttiga projekt där man kan bli drivande, där byggandet på ett konkret sätt kan återtas, där man genom påtagligt arbetet demonstrerar sin syn på politiken som en aktivt skapande kraft (i motsats till högerns passiva ideal).

För att ta ett aktuellt exempel: I Sverige har det efter jul förts en debatt om det klimatförstörande flyget – och om att det också är fattiga utbytesstudenter och vanliga arbetare som flyger allt mer. För Europa finns dock en lösning som inte är en teknologisk utopi: det helt reella behovet av snabba transporter kan i framtiden skötas effektivt med någon form av höghastighetståg. Om det sen är hyperloop eller någon annan teknik som ska binda ihop kontinentens befolkningscentrum får vara osagt.

Poängen är att här finns ett enormt, progressivt och samhällsnyttigt projekt som formligen ropar efter politiskt föräldraskap. Här finns massor att göra: ekonomiska subventioner ska flyttas från flyget till tåget, omfattande ny infrastruktur ska projekteras, ges tillstånd, (låne) finansieras och byggas. I allmänintresset ligger att infrastrukturen inte bör hamna i privata händer, och att den ekonomiska aktiviteten kanaliserar skatteintäkter till europeiska välfärdsstater. Själva bygget kan fungera som stimulanspolitik vid nästa lågkonjunktur, det skapar arbetstillfällen och då det är färdigt binder det samman Europa. Och ja, så var det klimatvinsten.

Här kunde den europeiska socialdemokratin bestämma sig för att kavla upp ärmarna och göra anspråk på en nyckelroll. Det är förstås bara ett exempel, det finns säkert fler potentiella sosseprojekt. Frågan är: finns det mod?

Kanske har socialdemokratin lite glömt bort att man tidigare inte bara varit en pragmatisk utan också en praktiskt lagd aktör? FREDRIK SONCK Kulturchef