Medmänsklighet och människovärde måste gälla också i praktiken

FLYKTINGAR Det skrivs mycket i HBL om invandrare. Jag har själv jobbat på talko i tre år med unga manliga flyktingar med att måla byggnader. De har varit från Irak och Afghanistan och någon gång från Somalia. Resultatet har varit utmärkt. Också deras livssituationer och bekymmer har blivit bekanta.

De asylbeslut Migri fattat efter flera års oviss väntan har enligt min erfarenhet så gott som alltid varit negativa och därför överklagats i förvaltningsdomstolen. Jag har lyssnat på invandrarnas berättelser om dödsskjutningar, överfulla gummiflottar, nedbrända hus, total otrygghet varje dag med mera.

Migri har ofta motiverat sina asylavslag med att en flykting tryggt kan återvända till sitt hemland och bosätta sig på annan ort än hemorten (inre förflyttning). När det gäller Afghanistan och Irak är detta så gott som omöjligt om man vill överleva. Det har bara visat att Migri inte, trots att det hävdar sig ha god landsinformation, haft någon verklig kännedom om situationen i dessa länder.

Irak är delat i tre delar – i norr bor kurder, i sydöst shiamuslimer och nordväst är sunniområde. Alla dessa tre områdens invånare står i strid med varandra och tål inte varandra. Iran söker avlägsna sunniterna för att få fri passage till Syrien för att kunna angripa Israel. De flesta Irakflyktingarna torde vara sunniter. De olika stamhövdingarna har tagit rätten i egna händer och landet är i kaos med allas krig mot alla. Man kan inte sända människor dit i dag.

Från Afghanistan kommer många av hazarstammen, den mest förföljda och föraktade i landet. Talibanerna förföljer dem var de finns och de övriga stammarna behandlar dem illa, vilket framgår av Gunni Törnqvists insändare (HBL 26.1).

Det finns många i Finland som jobbar för att stöda dessa flyktingar. De som efter otro- liga strapatser kom till Finland 2015 och senare, de flesta olagligt, har lockats av ryktet om att Finland tar emot dem. Besvikelsen och bitterheten är stor när det visar sig vara lögn.

Jag har talat med en hel del flyktingjurister, privata och på rättshjälpsbyråerna. Den lutherska kyrkan bland andra har ägnat mycket arbete åt flyktingarna. En person uttryckte sig så: ”Vår överhet bestämmer flyktingpolitiken, men vi kristna har inget val när det gäller att hjälpa medmänniskor i nöd.” Som av HBL:s förtjänstfulla rapportering framgår – se till exempel rapporter av Jeanette Björkqvist (6.1) och senare av Jenny Bäck – är den mänskliga nöden stor och skräcken för utvisning förlamande: ”Varför släppte ni in oss och lät oss tro att vi äntligen skulle finna en fristad, och så kastas vi ut?”

Många av dem som sett allt detta i praktiken och läst Migris motiveringar för avslag betecknar det hela som ett rättssammanbrott. Det är inte ärligt eller värdigt en rättsstat att motivera politiskt motiverade, summariska beslut med totalt verklighetsfrämmande motiveringar.

Vi i Finland sände hundratusentals barn till Sverige under krigsåren 1939–1945. Barnen togs emot och fick trygghet och hjälp. I dag vädjar människor till oss att ge dem trygghet och mänskligt bemötande. Vi har en klar lagstiftning om asylrätt. Det är inte värdigt en rättsstat att konstatera att vi inte tror på berättelserna oberoende av landsinformation, dokument och fotografier som visats upp.

Jag är inte blåögd och vädjar för ett urskiljningslöst mottagande av invandrare. Men riksdag och regering har getts makt och uppgift att styra dessa frågor så att vi vanliga människor kan se att medmänsklighet och människovärde gäller också i praktiken.