Föränderliga färgfält som lockar
Juan Kasaris nya verk höjer förväntningarna. Man vill se mera och större verk, tycker recensenten och hoppas att konstnären får en större budget.
KONST
Juan Kasari: In Transition: Absence, Isolated, Excluded.
Galleri MUU, Lönnrotsgatan 33. Till den 25.2.
Två år har förflutit sedan Juan Kasaris senaste soloutställning i Helsingfors. 2016 ställde Kasari ut på Sinne, denna gång visas helheten In Transition på närliggande MUU. Sinne är större, luftigare och ljusare än MUU, men Kasaris verk gör sig nästan bättre i detta lite mindre galleri. Kanske det också handlar om utveckling: Kasari känns mer autonom än tidigare, säkrare och mognare. Radikala förändringar är det inte fråga om, men i In Transition får betraktare bekanta sig med en konstnär som verkligen hittat sitt uttryckssätt.
I Kasaris konstnärskap spelar färger en central roll. Färgerna utgör motiv, frågeställningar, svar. Det finns många sätt att tolka användningen: ett färgteoretiskt perspektiv, ett färgpsykologiskt perspektiv, ett rent estetiskt perspektiv... Alla dessa olika perspektiv samexisterar, skalar man bort ett tolkningssätt finns det alltid ett annat under.
In Transition består av fem verk som tillsammans bildar en enhetlig installation vars främsta komponent är videoprojektion. Kasari fokuserar på projektorn som ljuskälla snarare än förmedlare av en rörlig bild. Hans videoprojektioner är helt enkelt färgade ljusfält, välkoreograferade och föränderliga.
Närmast till hands ligger att dra paralleller till minimalistiska ljuskonstnärer som James Turrell eller Dan Flavin. Kasaris projektioner är dock mindre tredimensionella än Turrells och Flavins ljusskulpturer, och i hans verk känns även den tvådimensionella geometriska abstrakta konsten starkt närvarande. Piet Mondrians målningar är en självklar inspiration, men tankarna går också till nutida konstnärer som den inhemska fotografen Niko Luoma. Luomas metod är inte helt olik Kasaris: i den ingår också skapandet av abstrakta och överlappande färgfält med hjälp av ljus. Metoden är dock mer levande och spänstig i Kasaris projektioner, i vilka ljuset och färgerna lever.
Digitala färger
Från sina experiment med färger har Kasari nästan helt raderat färgpigmentens betydelse. Hans färger är digitala, och när olika projektioner överlappar varandra och nya färger skapas uppstår en kombination av sanning och illusion. Man kan ställa sig i projektorns ljuskägla och bli uppslukad av färgen, men den går inte att greppa, den är för flyktig. Att röra sig i rummet skapar givetvis skuggor, något som utgör en ytterligare aspekt i installationen. Än är det en abstrakt, geometrisk och ganska platt värld, än ett färgfyllt rum med mörka varelser på väggarna.
Återkommande i In Transition är den moderna tryckkonstens primärfärger: cyan, magenta och gult. Det är otroligt konkreta färger som finns i varenda färgskrivare och tryckeri världen runt: den moderna världens motsvarighet till Mondrians röda, blåa och gula.
I det bakre rummet hamnar färgerna i skymundan i och med ett loopande ljudspår bestående av en engelskspråkig monolog, kort och drömlik. Mellan de båda högtalarna står en skulptur av plexiglas och ljusrör. Den kunde gärna ha fått vara lite större, och tankarna går ofrånkomligen till frågan om budget. Ingen kan skapa konst ur intet. Turrell och Flavin har haft stora resurser och fantastiska lokaler till sitt förfogande när de skapat sina mest kända verk. Inte heller Olafur Eliasson har i sina ljus- och färgbaserade verk sparat på krutet. Hur många intressanta installationer skulle inte Kasari kunna skapa ifall han fick liknande hisnande möjligheter? På basen av In Transition vill man gärna se mera och större. Förhoppningsvis kan man i framtiden få se Kasaris verk i något rejält tilltaget utrymme på ett museum, utfört utan ekonomiska begränsningar.
I Kasaris konstnärskap spelar färger en central roll. Färgerna utgör motiv, frågeställningar, svar. Det finns många sätt att tolka användningen.