Heikkinen avslutade snyggt med VM-medalj
Matti Heikkinen vrålade av ren glädje när han korsade mållinjen efter den spännande spurtuppgörelsen i Lahtis. Han avslutade VM med en rejäl skräll på femmilen: VM-brons. Norge blev snuvat på medaljerna när kanadensaren Alex Harvey tog guld. Rysslands Ser
Herrarnas femmil förlöper precis enligt manuskriptet: ett tjugotal skidåkare är fortfarande med och slåss om medaljerna då ett par kilometer kvarstår. Då slår Martin Johnsrud Sundby – världscupdominanten som törstar efter sitt första individuella VM-guld – till.
Tätgruppen skingras i indianbacken, men Matti Heikkinen naglar sig fast och ligger fyra när de första skidåkarna susar in mot skidstadion. Heikkinen: medaljkandidaten som varit en grym besvikelse under hela VM. Heikkinen: en fullständig outsider när det drar ihop sig till en spurtuppgörelse med killar som Martin Johnsrud Sundby, Sergei Ustiugov, Alex Harvey och Andrew Musgrave involverade.
Men i den avgörande stadionkurvan går Heikkinen förbi Sundby, stiger till trea – och kniper sin tredje individuella VM-medalj. Den normalt så behärskade Matti Heikkinens glädjevrål avslöjar allting.
– Jag gav utlopp för en hel del tryck. VM har varit jämntjockt, säger Heikkinen som hade placeringarna 18 och 11 i sina båda tidigare individuella VM-starter i Lahtis.
– I dag föll alla bitarna på plats och jag kunde utmäta det som fanns där.
”Falun en väckning”
Tränaren Toni Roponen tvingades gnugga sina ögon och öron några gånger när Heikkinen firade i målområdet. Han hade redan hunnit bli lite uppgiven.
– När Matti kom igen efter att ha hamnat bakom vid 40 kilometer visste jag att han är på väg mot toppform. Men inte ens med 50 meter kvar trodde jag på medalj. Det var så sjukt hårda killar med honom på upploppet, säger Roponen.
– Jag vet inte om det är en lättnad, en bragd, eller vad. Men jävla bra känns det för oss båda. Det här bronset är som ett guld.
För två år sedan, i VM i Falun var Heikkinen 20:e på femmilen. Då kollapsade han i målområdet och ledsagades igenom intervjuzonen utan att förmå att stanna. Han kände inte ens igen presidenten som kom för att hälsa, beskriver Roponen.
– Falun var en väckning. Jag vill aldrig mer hamna i en situation där jag inte orkar skida 50 km, säger Heikkinen.
– Det har krävts långsiktigt arbete för att höja min grundnivå.
Heikkinen: sval och analytisk. Om du inte bevittnat loppet för en timme sedan finns det inget som skvallrar om att han precis vunnit en VM-medalj på hemmaplan.
– Mina känslor brukar komma lite med fördröjning. Men för mig är det viktigast vad känner inuti, mina närmaste och deras reaktioner.
❞ Jag vet inte om det är en lättnad, en bragd eller vad. Men jävla bra känns det för oss båda. Det här bronset var som ett guld. Toni Roponen tränare
Letade efter formen
Heikkinen vann VM-brons 2009 och VM-guld 2011, men båda gångerna krävdes det flax med skidorna och en grymt bra dag. Under de senaste två säsongerna har han nått en helt nivå.
– Det här var en arbetsseger. Det är extremt belönande då framgångarna grundar sig på en hög grundnivå. Förut måste alla stjärnorna vara i perfekt position och jag måste överträffa mig extremt mycket för att lyckas, säger Heikkinen som tog sin fjärde VM-medalj totalt.
– Medaljen är bara en del av det som hänt under den här säsongen. Jag har höjt min nivå som ett resultat av målmedvetet och långsiktigt arbete.
Fyra pallplaceringar i världscupen, femte plats i sam- mandraget i Tour de Ski och tredje plats i den totala världscupen före VM talar sitt tydliga språk. Men Heikkinens resultat strax före VM var oroväckande och när skidfesten i Lahtis körde i gång gick Heikkinen inte att känna igen.
– VM var en besvikelse före femmilen. Vi hade inte lyckats inpricka toppformen rätt, säger Toni Roponen.
– Det skulle verkligen ha varit synd ifall han inte hade lyckats i detta VM. Jag är stolt och glad för hans skull.
Guld till Kanada
Det var vid 35-37 kilometer som Heikkinen hade sin enda svaga stund under 50 kilometers loppet. Han hamnade för långt bak i huvudklungan då täten gjorde ett litet ryck. Men han kunde komma igen. – Jag tvingades skida för full maskin, säger Heikkinen. – Det visade att formen är på rätt väg. Annars hade det inte gått att komma igen så där.
Inne på skidstadion visade han kyla. Men han avslöjar att han inte tänkte ett dugg på Iivo Niskanens kollision eller sin egen vurpa i stafettloppet.
– Jag tänkte bara på min egen position, säger han och fortsätter.
– Jag visste att Sundby ofta gör något fel i slutspurten. Nu vacklade han till.
Sparring med Niskanen
Kanadensaren Alex Harvey stod för en minst lika stor skräll genom att knipa guld, framför näsan på en bunt norrmän. Hans första individuella guld.
– Efter att ha sett Marit försöka rycka ifrån under damernas tävling visste jag att femmilen avgörs först i slutet. Om Marit inte kan rycka loss blir det omöjligt för någon av herrarna, säger Harvey.
– Jag försökte ligga långt framme hela tiden för att undvika olyckor och stök.
Efter några svältår har de finländska herråkarna lyckats utmärkt i VM. Tre medaljer och en nära miss i stafetten är ett tecken på att någonting gått rätt.
– Det snackas ofta fina ord om laganda, men i VM har jag sett att vårt lag verkligen kunnat dra åt samma håll och arbeta målmedvetet. Det har också synts i resultaten, säger Heikkinen.
Efter Iivo Niskanens guld hyllade Heikkinen deras brutala, gemensamma träningspass. Det är en bra situation att ha två av världens bästa skidåkare i samma landslag.
– Vi tävlar extremt hårt med varandra, men vi samarbetar i konstruktiv anda. Jag tror vi båda har nytta av vår sparring och vårt stöd för varandra, säger Heikkinen.
Roponen inflikar att Heikkinen får ta en öl som belöning. Det förblir oklart om det blir en, två eller ingen alls.
– Ibland är det bäst att bara njuta.