Jag, en runristare
Jag bor alldeles nära en sten som är som gjord för att bli runsten. Ni vet, det finns ju tusentals runstenar i Norden, för det mesta placerade på estetiska, resandevänliga platser. Den som ristade runorna ville ju att de skulle bli sedda, beundrade och kanske fruktade. Allt det här skedde för över tusen år sen. Men stenarna och inristningarna finns kvar.
Förresten så ristade man inte bara, man målade också i ristningarna, i rött, svart och vitt. Färgerna fick man ur rost, kol och kalk. Och jag tror att jag så här efteråt ändrar lite på rubriken. Det är nog runmålare jag vill bli. Färgerna köper jag i järnhandeln och stenen väntar på mig i en vacker skogsbacke med furor som lyser röda i solen. Stenen är stor som ett matbord och ligger färdigt med skrivytan mot en motionsslinga. Det är bara att sätta i gång. Men borde jag kanske fråga markägaren först?
Markägaren är en sympatisk, pensionerad jordbrukare som kallas Henka. Han tänder nog säkert på idén med en runsten … Eller kanske vore det bäst att vänta och bara ställa honom inför fait accompli. Fullbordat faktum, liksom. Att jag har målat hans sten i granna färger i ett ormliknande mönster. Måste fundera lite på det där med Henka. Om han inte ger mig tillstånd så vet han ju vem som har varit framme. Om stenen plötsligt är målad alltså.
Här finns också ett annat problem. På 80-talet upptäckte man i Vörå en runsten ristad till minne av någon Jonund. Men Jonunds kompisar hade gjort ett par misstag. Några av runstavarna var från olika runalfabet. Och då blir det ju stavfel. Och det väckte förstås misstankar hos en del runexperter som ganska fort avfärdade stenen som en förfalskning. Ja, inte stenen förstås, den var nog äkta. Men texten ansågs lite väl färsk. Medan andra experter tyckte att stavfelen var just det intressanta och det som gjorde inristningen äkta. Just det att texten inte var perfekt tyckte de var förtroendeingivande. Äventyraren Jonunds kompisar var knappast professionella runristare. Men de gjorde så gott de kunde med lite brokigt resultat.
Och nu undrar jag alltså om jag ska satsa på avsiktliga stavfel i en avsiktligt dålig berättelse eller om det trots allt är trovärdigare med korrekt språk och en sanningsenlig inristning. Texten kunde ju lyda så här: ynk ristade runor efter erik som bodde i det fula huset därborta. Nåja, innehållsbiten kräver nog ännu lite finslipning. Mitt hus är och förblir fult, men jag lovar att stenen blir vacker.