Stora löneskillnader är inte kostnadseffektiv kapitalism

”Trumpismen finns redan här”, skriver Anu Koivunen (HBL 18.11). Och tillägger att ordet för året är post-sanning.

För populismens del kan man konstatera på liknande sätt: det är nog inte bara Sannfinländarna förunnat att smyga in eller öppet basunera ut populistiska vändningar.

Det här tänker jag på då jag återvänder till Paul Lillranks text ”Vinster förbättrar välfärden” (HBL 11.11). Inte så att Lillrank skulle vara uttalat trumpistisk, populistisk, umgås med post-sanningar. Men han formulerar sig undanglidande, insinuerande, svävande då det främjar förutfattade meningar.

Vad själva målet beträffar är han frispråkig. Det är vägen dit som jag upplever som problematisk.

Sin vana trogen ställer Lillrank upp en karikerad, extrem motståndare. Först hänvisar han till Ilmar Reepalu som föreslagit vinsttak. Men genast därpå hävdar han att sådana ”som är emot vinster i vården utgår från att vinster (…) är moraliskt fel (...) är ungefär av samma dignitet som inkomst från stöld och plundring.”

Det är det lillrankska sättet att bedrägligt blanda abstrakt, konkret, överdrivna åsikter (utan att nämna vem som till syvende och sist sagt), för att kunna ge sken av att ståndpunkten är väl underbyggd – det är den här argumentationstekniken som rimmar med tidens trender – trumpism, postsanning, populism.

Att debattera för vinsttak är till exempel inte detsamma som att vinster i sig skulle vara moraliskt dubiösa, för att inte tala om påståendet att vinst liknar eller är lika med stöld. Jag undrar om arbetsgivare som debatterar lönetak, egentligen (enligt Lillrank) menar att arvode för arbete är moraliskt förkastligt, att jämföra med plundring och stöld.

Lillrank tror att folk har någonting emot ”vinster i välfärden” för att de tänker i populistiska och lutheranska banor. Men jämförelser mellan privat och offentlig vård handlar väl inte om att vinster i den privata sektorn skulle vara moraliskt förkastliga, utan att den offentliga sektorn primärt inte behöver/behövde fungera enligt vinstprincipen. Och om det i praktiken är möjligt att driva privat vård så att den genererar vinst utan att kostnadseffektiviteten i organisationen flås från kundernas ryggar.

Det skall Lillrank ändå ha kredit för att han ärligt talar om ”två konkurrerande vinstintressen”. På samma sätt som det finns offentlig skatt som uppbärs av stat och kommun och privat skatt som uppbärs av företagare, företag och aktieägare-investerare, finns det olika sorters vinstintressen.

Den offentliga sektorns vinstintresse ligger väl i att kunna erbjuda medborgarna så god service som möjligt och ge människor jobb.

❞ Den privata sektorns vinstintresse är mera renodlat, att ge god service och erbjuda (med)människor arbete är inte alltid det primära målet.

Den privata sektorns vinstintresse är mera renodlat, att ge god service och erbjuda (med) människor arbete är inte alltid det primära målet. (Man kunde nästan säga, att skatt och vinst är två sidor av samma mynt. Ersättning för tjänster och varor.)

Om vi funderar på kapacitetens utnyttjandegrad beträffande den privata sektorn, det kapitalistiska systemet, är idealet inte att vinster ”göms ner i ineffektiva” bankkonton, skatteparadis. En kapitalism som vill förbättra kapacitetens utnyttjandegrad borde sträva mot att öka människors möjligheter, ge dem råd att betala för bättre service och produkter.

En kapitalism med stora löneskillnader och minoriteter som äger det mesta är inte en kostnadseffektiv kapitalism. Att inte ha råd, det är att redovisa förlust för det kapitalistiska samhällssystemet i sig. Och varje kapitalist värd namnet borde sträva efter att minimera sådana förluster.

Frågan om vinsters berättigande och debatter om vinsttak är möjligen sekundära frågor. Det är minskade löneskillnader och vinster som inte göms ner i de rikas fickor som förbättrar välfärden. Trots allt lever vi i ett kapitalistiskt organiserat samhälle. Precis som Lillrank önskar mått ifråga om ”utförda välfärdstjänster” kunde vi alla fråga oss i stort: ”Är människorna friska och mår de bra?” GUNNAR HöGNäS Åbo