För lekmannen och konnässören

PIANOKONSERTER

●Mozart: Pianokonserter nr 11-13

Kalle Randalu, piano. Tallinns kammarorkester under Juha Kangas. (Alba)

”Mina nya konserter går en lyckad balansgång i det att de är vare sig onödigt komplexa eller alltför simpla; de är briljanta och angenäma för örat utan att för den skull vara substanslösa. Där finns passager som endast konnässören förmår uppskatta till fullo, men som torde tilltala också den mindre bevandrade lyssnaren även om den kanske inte inser varför.”

Mozarts brev till pappa Leopold den 28 december 1782 avslöjar på ett spännande sätt hur kusligt medveten han var om såväl publikens smak i synnerhet som receptionspsykologi i allmänhet samt hur medvetet designade många av hans verk, åtminstone i början av Wienperioden, i själva verket var. Publikfrieri på den mest avancerade nivån.

Och det är en nivå som det flesta kolleger aldrig någonsin kom ens i närheten av. Även om Mozart uppnådde en högre sublimitetsfaktor i många av de senare pianokonserterna uppvisar konserterna K 413–415 en kammarmusikalisk transparens och fräschör som han aldrig skulle överträffa.

Finess och raffinemang

Mozart citerar här flitigt många av tidens stora namn och då inte minst hans nyligen avlidne, avhållne mentor Johann Christian Bach – något som endast den insatta verkligen kan gotta sig åt, även om det självfallet inte hindrar vem som helst att njuta av musiken som sådan.

Estniske, sedan snart tre decennier i Tyskland verkande Mozartspecialisten Kalle Randalu och vår egen Mozartexpert Juha Kangas (70 år på fredag) har under årens lopp framfört samtliga Mozarts pianokonserter vid en mängd olika tillfällen, men har först nu kommit sig för att skivdokumentera smakprov ur repertoaren.

Bättre sent än aldrig, är man frestad att säga, och svårligen kan man tänka sig en bättre inkörsport till det sagolikt mångfasetterade ymnighetshorn av absolut skönhet och raffinemang som Mozarts pianokonserter utgör.

Randalus spel utstrålar en rätt oemotståndlig finess, själfullhet och espri. Kangas och de alerta musikerna i Tallinns kammarorkester musicerar med imponerande stillkänslighet och fräschör – hör bara på blecket i den strålande C-durkonserten nr 13 – och den kort därpå framlidne Maido Maadik har skapat en ljudbild som är ett under av naturlig värme och rymd.

Vi väntar otåligt på fortsättningen. Förslagsvis konserterna nr 14– 16, tack!