Farväl till en humanist

●●När en tonsättare avlider är det en förlust för vårt land. När hen råkar vara en vän – jag hävdar att kritiker och konstnärer kan, och i vissa fall rentav bör, vara vänner – är det förstås även en personlig förlust.

Jag tvingades för sju år sedan ta farväl av min käre vän Pehr Henrik Nordgren och nu är det dags att säga adjö till Jouni Kaipainen. En långt ifrån lika kravlös vänskap som den med den intill absurditet ödmjuke PH, men inte desto mindre en oerhört givande sådan.

Den som lät sig luras av Jounis fryntliga pyknikerframtoning fann sig inte sällan ute på sju famnars vatten. Hans oerhörda beläsenhet och allmänbildning i allt från sport – han var en hängiven HIFK-fan – till kosmologi ställde även de mest durkdrivna förståsigpåare mot väggen.

Så inte minst om det råkade gälla hans käraste discipliner, kulturoch idéhistoria samt litteratur. Jouni underströk ofta att han, om han inte råkat bli tonsättare, hade varit författare – hans mor hette trots allt Anu Kaipainen – och framför allt minns jag honom som en briljant samhällsdebattör. Kort sagt: en humanist ut i fingerspetsarna!

Inte desto mindre beskriver Sallinen på ett rörande sätt hur Jouni sedermera bad om ursäkt för sin ungdomligt naiva enkelspårighet.

● Hurudan musik skrev då Jouni? Svaret är självklart: en humanistisk sådan och det uttryckligen i bemärkelsen kommunikationsangelägen samt med en påtaglig omsorg om även den mindre bevandrade lyssnarens väl och ve.

Jouni avskydde konstifikationer för deras egen skull och älskade klassikernas klara uttryck – enligt honom var musikhistoriens största bedrifter de två första satserna ur Beethovens Eroica samt tredje akten ur Wagners Parsifal – men det hade inte alltid varit självklart.

Han hörde till de arga unga män och kvinnor, däribland även Magnus Lindberg, Kaija Saariaho och Esa-Pekka Salonen, som kring decennieskiftet 1970–80 ställde sig på barrikaderna mot de äldre generationerna och Jouni fick den tvivelaktiga äran att ha myntat begreppet vadmalsopera (karvalakkiooppera) visavi Sallinens och Kokkonens operor.

Inte desto mindre beskriver Sallinen på ett rörande sätt hur Jouni sedermera bad om ursäkt för sin ungdomligt naiva enkelspårighet. Så typiskt för denne omutligt ärlige och extremt historiemedvetne person.

● Vilka är då Kaipainens viktigaste verk? Tyvärr blev många ofullbordade – däribland en femte symfoni och det presumtiva mästerverket, operan Miraklet i Konstanz – och han skaffade sig, delvis på grund av sitt flitiga skriftställande, ett rykte som en som inte håller tidtabellerna.

Själv skulle jag lyfta fram klarinett- och pianokonserten samt tredje symfonin som nyckelverk. Om den förstnämnda, med den träffande titeln Carpe diem!, kan man säga att den blev startskottet för den antimodernistiska islossning som präglade det sena 80och gryende 90-talet och därefter kom att prägla Lindbergs och så många andras estetiska inriktning.

Tonalitetsbegreppet i Jounis musik är sedan något för forskarna att definiera. Faktum är dock att han nyttjade treklanger synnerligen medvetet och visst var hans musik åtminstone under de sista tjugo åren i hög grad tonal, om än på ett ytterst personligt sätt. Även här sken alltså humanismen, och en uttrycklig strävan att nå och beröra sin medmänniska, obönhörligt igenom.