Fortsättning följer – av någon annan
Huvudpersoner byts ut och fokus läggs på en annan bit av handlingen. När klassiska romaner får fortsättningar av andra författare kan vad som helst hända.
När Karin Boye skrev sin dystopiska romanklassiker Kallocain 1940 kunde hon inte ana att huvudpersonen Leo Kalls hustru skulle få nytt liv i ett fristående verk 75 år senare. Men det har Linda Kall precis fått i Johanna Nilssons nya roman Det grönare djupet. I boken tar hon över stafettpinnen i en berättelse som utforskar begrepp som lycka, frihet och demokrati.
Nilssons bok är bara en av många i det som får betraktas som en egen litterär genre.
– Fortsättningsverket är ofta ett ifrågasättande av originalet, till exempel kring en karaktär som man tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Man för fram en annan idé, sätter ljuset på något som varit i det fördolda. Det blir ett sätt att skapa något nytt och att skriva in sig i en tradition, säger Maria Wahlström, litteraturvetare och lektor vid Stockholms universitet.
Litterär fantasi
Själv kallar Johanna Nilsson sin bok för en fri litterär fantasi. Planen var egentligen att skriva en bok om Karin Boye. Men orden och tonen ville inte infinna sig.
– Jag hade just läst Kallocain och det var så snopet på slutet. Vad händer sedan? Tänk om jag skulle skri- va en fortsättning? Det står heller inte så mycket om Linda Kall i Kalloc cain. Så jag skapade henne som jag v ville ha henne. Men med respekt för K Karin Boye förstås, säger Johanna N Nilsson.
I Johanna Nilssons roman har Linda Kall funnit ett hem i den extremliberala Ökenstaden, där varje individ, även minsta barn, är fri a att leva exakt som hen vill. Livet i Ökenstaden är helt Johanna Nilssons egen uppfinning. Men att skapa fritt efter ett original ger upphov till många tankar om konstnärlig frih het och gränsdragning.
– Jag måste ju skapa mitt eget, men samtidigt inte göra något som Karin Boye inte skulle ha gillat. Men jag inbillade mig väl att jag hade hennes välsignelse, säger hon.
Komplexare människa
Bengt Ohlsson fick sitt stora genombrott med Gregorius, en parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Ohlssons Augustprisbelönade tolkning blev Söderbergs onde pastor Gregorius en komplexare människa med motiv som faktiskt gick att förstå. Valet att skriva om Gregorius handlade om en sorts misstro: Kunde pastorn som Söderberg kokat ihop, verkligen vara så ovetande, så trubbig, så ond?
Eftersom Ohlssons bok mer är ett perspektivbyte inom samma grundhistoria än en fortsättning, var ramarna ganska givna.
– Gränserna var tydliga för mig, och det var handlingen i Doktor Glas. Alla yttre omständigheter skulle stämma överens i båda böckerna. Däremot kunde jag låta replikerna falla lite olika och exempelvis lämna fritt för att doktorn, pastorn och Helga kunde uppleva en situation på olika sätt, säger han och fortsätter:
– Men grejen är att från det ögonblick romanen börjar leva då är berättelsen din. Då finns det inga betänkligheter längre, då ägnar du inte en tanke åt om någon kan känna
igen sig eller bli sårad eller ledsen, säger han.
Olika spår
Men fortsättningsromaner kommer inte bara till av författarens personliga anledningar. Andra skrivs på direkt uppmaning av förlag eller den döde författarens släktingar.
Ett färskt exempel är författaren Sophie Hannah som skrivit vidare på Hercule Poirots äventyr. Här i Sverige anlitades författaren David Lagercrantz att skriva den fjärde delen i Stieg Larssons Millennium- serie som kommer ut i augusti. Projektet har redan anklagats för att vara cyniskt.
Litteratur har alltid inspirerats av annan litteratur men att fortsättningarna tycks vanligare i modern tid, kan hänga ihop med strömningar i samhället. Kanske har synen på det litterära verket genomgått samma förändring som synen på auktoriteter och på oss själva, menar Maria Wahlström.
– Där har det skett en demokratiseringsprocess. Man kan lägga sig i, man vågar ge sig på det kanoniserade verket. Böcker är inte lika heliga i dag. Kanske har det med datorkultur att göra, som premierar den enskildes erfarenheter.
Jag måste ju skapa mitt eget, men samtidigt inte göra något som Karin Boye inte skulle ha gillat. Men jag inbillade mig väl att jag hade hennes välsignelse.
Johanna Nilsson
författare