Roy Andersson och mänsklighetens svåra tillvaro
Efter 25 år var det åter dags för en svensk tävlingsfilm på Venedigs filmfestival. Med En duva satt på en gren och funderade över tillvaron avslutar Roy Andersson sin trilogi om mänsklighetens svåra tillvaro. På presskonferensen meddelande han att det bli
– Jag är inte längre intresserad av att göra vanliga filmer med en enda berättelse. Istället låter jag mig inspireras av måleriet och konstnärer som Bruegel eller den tyska målaren Otto Dix som på 1920-talet myntade begreppet ”den nya sakligheten”, säger den nu 71-årige regissören Roy Andersson som är med i Venedig-festivalen för första gången.
39 tablåer
I centrum för hans 39 tablåer står Sam och Jonathan, en modern version av Don Quijote och Sancho Panza. De två försäljarna kränger skämtartiklar och har därmed slagit in på vägen mot en snabb och given konkurs. Filmen är svart, men inte så svart som i trilogins tidigare delar: Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007). På pressvisningen skrattades det för öppen ridå; särskilt vid scenen ”1943”, då fattiga sjömän får betala sin snaps med en kyss på Halta Lottas krog i Göteborg.
På en nutida bar dyker Karl XII upp som homosexuell på väg mot nederlaget i Poltava. Vid bardisken pekar han förtjust ut en ung pojkspoling till kypare.
– Det är så uppenbart att denne kung var bög. Jag tycker det bör sägas i dag, särskilt med tanke på de många högerextremister som gjort honom till en ikon att samlas kring, säger Roy Andersson på presskonferensen.
Kalabriens maffia
Italienarna är som alltid väl representerade på hemmaplan. Denna gång med två mycket välgjorda filmer i tävlingen. Francesco Munzis Svarta själar handlar om n’dranghetan som är Italiens mäktigaste maffiaorganisation samtidigt som det också är den mest arkaiska.
Munzi har haft möjligheten att filma på plats i uråldriga bergsbyar som Africo och San Luca i Kalabrien, där n’dranghetan fortfarande har sina rötter. Detta samtidigt som filmen visar att narkotikaaffärerna görs upp i Amsterdam med sydamerikanska knarkkarteller.
– Jag har medvetet försökt distansera mig från legendariska klichéer som publiken sett och minns från Gudfadern och Maffiabröder, säger Francesco Munzi till HBL.
Samtidigt som ett maffiakrig bryter ut står det klart att det verkliga
”Jag är inte längre intresserad av att göra vanliga filmer med en enda berättelse. Istället låter jag mig inspireras av måleriet och konstnärer som Bruegel eller den tyska målaren Otto Dix ...”
ROY ANDERSSON
kriget är inom familjen Carbones tre mycket olika bröder. Det slutar illa med mycket blod på Shakespeareskt manér. Orealistiskt tyckte en nordisk kollega, som uppenbarligen inte läst om San Lucas släktfejder, där hela familjer utrotat varandra under 15 långa år av hat.
Välgjord är också Mario Martones film Den fantastiske ynglingen om Italiens älskade nationalpoet Giacomo Leopardi (1798-1837). Inspelat i autentiska miljöer i Marche, Florens och Neapel. Elio Germano perfekt i rollen som den olycklige och svårt puckelryggige poeten.
Vardagens skräck
Hungry Hearts av Saverio Costanzo är den mest experimentella av de tre italienarna. Inspelad i New York berättar den historien om ett ungt par som snabbt gifter sig, då de väntar barn. En film med drag av Cassavetes vardagsrealism, där kameran plötsligt förvrängs. Plötsligt börjar berättelsen om detta unga par likna skräckisen Rosymarys Baby. Trots flera skönhetsfläckar kan detta mycket väl bli en klassiker om en mor som försöker skydda och älskar sitt barn till döds från en ond och förgiftad omgivning. Inte minst matmässigt.
Det är svårt att idag kamma hem poäng på provokationer. Publiken har sett det mesta. Trots att österrikaren Ulrich Seidel gjort en mer traditionell dokumentär denna gång lyckas han över all förväntan. Im Keller handlar om vad som finns i folks källare: berusade nazister som hyllar Hitler, Märklintåg, sadomasochistisk sex på extrem nivå. Finast och chockerande är en kvinna som går till sin källarbox och sjunger vaggvisor för de många spädbarn i naturtroget gummi som hon förvarar i gamla skokartonger. Seidel påminner oss ännu en gång att Österrike är ett märkligt land, inte bara kinematografiskt.