Seriöst på blockflöjt
Vad är värre än en blockflöjt? Svar: två blockflöjter. När blockflöjten återupptäcktes på 1900talet fanns den vara lämpad i skolornas musikundervisning. För att göra det lättare kom man på ett nytt greppsystem, som kallades tyskt i motsats till det barocktida systemet som kallades engelskt.
Det tyska systemet var mera logiskt och lättare att lära sig men helt rent gick det inte att spela. Och så fick blockflöjten rykte som en leksak som ingenting hade att göra med seriöst musicerande.
I själva verket var blockflöjten mycket använd under både renässansen och barocken och bildade en stor instrumentfamilj; blockflöjtskvartetten Bravade – Sunniva Fagerlund, Pauliina Fred, Hanna Haapa- mäki, Hanna Kangasniemi – räknar i texthäftet till sin debutskiva upp hela 28 olika blockflöjter. Om alla kommer till användning på skivan framgår inte.
Det förgångna och nuet. Den tidiga musiken på skivan gör mig lite besviken. Palestrinas motetter på blockflöjt känns inte särskilt motiverade och även om det för en organist kan vara roligt att höra ett arr på Bachs orgelfuga, BWV 545, klingar den majestätiska fugan lite ynkligt spelad en oktav högre. Mest idiomatiskt är Bravades spel i William Byrds Fantasia.
Bravade har lockat flera tonsättare att skriva för sina instrument. Roligt deskriptiv är Chiel Meijerings Sitting Ducks, mera meditativ Lotta Wennäkoskis Meeli. De fem äppelsorterna i Tomi Räisänens svit Under the Apple Tree ger bravadisterna en del att bita (!) i. De fem satserna är alla enhetliga och omväxlande virtuosa, motoriska, meditativa.
Texten i skivhäftet är författad av tidigmusikexperten Mats Lillhannus och finns endast på engelska.