Försjunken i
Låt er inte skrämmas och ta det kitschiga med ro! Henrika Ringbom vill locka in nya läsare i Haruki Murakamis värld.
Att försöka återge intrigen i vilken som helst av den japanske författaren Haruki Murakamis romaner är inte lätt, och risken är stor att man skrämmer bort presumtiva läsare på kuppen. I hans böcker är verkligheten upplöst och skev – att katter pratar och två månar svävar på himlen hör till det lättsmälta. Därför vill jag genast säga: låt er inte skrämmas. Vare sig av ”luftpuppor”, ”little people” eller 1Q84, som titeln på Murakamis senaste roman lyder. Låt er heller inte skrämmas av att den består av tre böcker på sammanlagt över 1500 sidor. Börja i stället läsa, och mycket snart har ni accepterat detta och mycket mer. Inte på mycket länge har jag känt en så stark längtan efter att få slänga mig på sängen och – liksom när jag var barn och ung – under några timmar försjunka i en bok.
Vill någon ha mera världsliga argument finns också sådana. Murakami är den mest lästa japanske författaren i världen i dag – i Japan såldes
1Q84 på en enda månad i en miljon exemplar – och har under de senaste åren seglat upp som en lågoddsare på vadslagningsbyråernas nobelprislistor.
Kitsch följs av magi
Den typens framgångar har lett till att han föraktas i vissa kretsar och ses som en ”popförfattare”. Det ska genast sägas att också jag då och då tycker mig famla i rena kitschen. Men efter att ha läst flera av hans romaner tar jag det med ro. Ofta följs just de kitschiga passagerna av rent magiska avsnitt som kopplar om ens tankebanor och framkallar nya friska bilder för ens inre syn. Vid sidan om skrivandet ägnar sig Murakami åt långdistanslöpning, vilket han också skrivit en bok om ( Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, 2010). Jag tänker mig att kitschen är motluten och mjölksyran man måste igenom för att nå fram till duscharna av endorfin. Kanske är dess upp- 1Q84 Norstedts
gift också att få läsaren att sänka garden och slappna av så att Murakami kommer åt att obemärkt göra sina trollkonster.
1Q84 är en thriller men också en romantisk historia om pojke som möter flicka. Pojken är Tengo, matematiklärare och romanförfattare in spe som av sin förläggare får i uppgift att språkligt bearbeta det besynnerliga romanmanuskriptet Luftpuppan. Flickan är Aomame, personlig tränare, fysioterapeut och lönnmördare av kvinnomisshandlare. Tengo och Aoamame gick i samma småskola och upplevde, när de var tio år gamla, ett ögonblick av kontakt. Det har levt kvar i deras minne i tjugo år, fast de inte setts sedan dess.
Älvor och dubbelgångare
Var för sig men på djupet förenade vrids de in i 1Q84, en värld som på många sätt liknar, men på väsentliga punkter också skiljer sig från det 1984 de lämnat. Det här är Luftpuppans värld, här finns ”little people”, älvlika varelser som kliver ur en sovande eller död varelses mun och spinner en puppa i luften för att i den skapa en sorts själlös dubbelgångare till den kropp de krupit ur. Om de är onda eller goda och vilka deras yttersta avsikter är förblir oklart.
Denna värld skapades till stor del av Tengo själv när han bearbetade romanen Luftpuppan. Till exempel den lilla sneda gröna måne som svävar på himlen bredvid vår vanliga blekvita är hans påfund. Orsak och verkan byter plats, Tengo är en person i 1Q84 men har samtidigt skapat dess verklighet. När Aomame läser Luftpuppan förstår hon var hon hamnat, och inser att det är en följd av inte bara Tengos utan också hennes egen vilja. I samma veva slår hon fast att det från och med nu får lov att vara skillnad på hittills och hädanefter. Om hon hittills passivt låtit sig dras in i de svårbegripliga skeendena så tänker hon hädanefter själv stå för principerna och riktningen. Hon tar ansvar för berättelsen och också för det foster hon bär – fast det antagligen kommit till genom ”little peoples” försorg. Det är här kopplingen till George Orwells 1984 blir tydlig: att i en värld där människor lever och tänker som styrdes de av någon annan – Big Brother eller ”little people” – besluta sig för att till varje pris skydda sitt lilla liv, om det så är ett barn eller t.ex. ens eget.
Omsorgen om det lilla syns också Murakamis ömsinta beskrivningar av vardagens ting och bestyr. Mest spännande är ändå hans strävan att skriva en roman på ett aldrig förr skådat sätt. Med lätt hand förenar han shintoistiska och buddhistiska föreställningar med västerländska referenser. I hans tidigare böcker är referenserna ofta ur populärkulturen men i 1Q84 överlag högkulturella, bokens ”soundtrack” är den tjeckiska kompositören Janáceks Sinfonietta, och den författare Murakami främst går i dialog med är Tjechov.
Vägar genom täta skogar
Vid ett tillfälle läser Tengo i Tjechovs Resan till Sachalin om giljakerna, en folkgrupp som saknar begrepp om vägar och som, trots att vägar finns, fortsätter att streta fram genom skogen:
”Han föreställde sig hur giljakerna i sina enkla kläder bildade långa rader med sina kvinnor och hundar och tystlåtet vandrade fram genom den täta skogen vid sidan av en väg. I deras begrepp om tid, rum och möjlighet fanns inga vägar. Även om det var obekvämt att undanskymt vandra fram i en tät skog, gav det dem säkert ett klarare existensmedvetande än vad det skulle ha gjort att färdas längs en väg.”
Vilka täta skogar irrar vi omkring i för att vi inte urskiljer de vägar som kunde vara framkomliga för våra tankar och liv? Murakamis bedrift är att han i sina romaner vänder och vrider och tänjer på våra stelnade föreställningar om tid och rum och möjlighet. Envetet går han in för att urskilja och konstruera nya vägar för tanken och fantasin, och i förlängningen också för det levda livet.
1Q84 är en stor roman i kraft av denna strävan och äregirighet. Ändå tror och hoppas jag att den ska visa sig vara en mellanbok. Här finns ställvis något formelartat, som om trollkarlen Murakami visserligen velat skapa en aldrig förr skådad föreställning men inte kan låta bli att då och då dra en luggsliten kanin ur sin hatt. Också beskrivningarna av hur vänskap eller kärlek föds saknar den känslighet de har i hans tidigare böcker. Er som inte ännu dragits in i hans trollkrets vill jag därför uppmana att kanske ännu hellre börja med Kafka på stranden (2006) eller Fågeln som vrider upp världen (2007). Eller om ni vill ha lite mindre fantastik, den underbara tonårsskildringen Norwegian Wood (2003).