Det andra Åland

Det är fotografen Tatu Lertola som nämner det under vår resa i Åboland: En stor åboländsk skärgårdskommun vore som ett andra Åland. Samma starka känsla av ö(des)gemenskap, en känsla som föds ur en gemensam miljö, ett gemensamt språk och liknande sinnelag.

Den första reaktionen är kanske negativ: Vad har öborna för rätt att grunda detta skärgårdsreservat? Men går det i stället att se Åland som ett föredöme? Det är ett vitalt samhälle som i kommunutredarnas ögon ändå är alltför litet för att få leva sitt eget liv om det inte vore för att Åland skyddades av sina självstyrelselagar och därmed får vara i fred.

Borde inte Finland vara fullt av små Åland som gör ett större avtryck än vad man förväntar sig av dem utifrån den lilla befolkningen?

Ett Finland fullt av Ålandskopior är ändå en främmande tanke i kommundiskussionen. Att stärka existerande gemenskaper är inte kommunutredningens ledstjärna. Den är mer kameral till sin natur och fokuserar starkt på framtida utgifter, och mindre på samhällskultur.

Framgång föds ändå ur idéer och gemensamma visioner som speciellt i glesbygden springer ur stark lokal gemenskap. Det gäller ändå inte att romantisera alltför mycket. Starka lokala gemenskaper kan också vara hämmande, inte bara möjliggörande.