Åbo i kläm mellan motionsidrottare och elitidrottare

Allt fler sportintresserade barn får avstå från sin hobby på grund av ekonomiska skäl. Frågan är om Åbos nya motionsstrategi kan hjälpa dem.

Ett flertal idrottsföreningar och -klubbar trampar otåligt i väntan på att Åbo stad ska kunna erbjuda dem lämpliga faciliteter. Träningstiderna för många juniorer är förlagda till svintidiga morgnar eller sena kvällar, det är trångt i hallarna och hyrorna har stigit.

Staden planerar nu att uppföra i bästa fall två nya fotbollshallar, en i Artukais och en i Impivaara i stället för den nuvarande ishallen. Stadsstyrelsen tar ställning till planerna i juni. Frågan är nu vem som tar en kalkylerad risk och betalar för kalaset. Åbo stad ser det nämligen inte längre som sin givna uppgift att stå för kostnaderna.

STADENS STRATEGI

”Åbo sätter alla i rörelse” träder i kraft 2025 och har som mål att främja barns och ungas välbefinnande genom motion, stöda utövare av olika motionsgrenar på ett mer jämlikt sätt och få pli på kostnadsökningen. Utrymmen som används av idrottsföreningar borde i huvudsak vara privatägda, enligt strategin. Staden kan för sin del bidra med hyressubventioner och så kallade hobbysedlar till unga: 200 euro till 7–11-åringar och 300 euro till 12–19-åringar.

Väl så, men det finns utmaningar. Barn från andra kommuner som kommer för att idrotta i Åbo blir utan sedeln, vilket de flesta Åboklubbar reagerat negativt på. Merparten av stadens motionsanläggningar kommer dessutom att kosta också för juniorer medan de nu är gratis.

ALLT FLER

barn tvingas avsluta en hobby på grund av ekonomiska orsaker, i synnerhet kostsamma grenar som hockey, ridsport eller golf. Många familjer har knappt råd med en veckovis simhallsbiljett eller möjlighet att köpa ordentliga joggingskor för snabbt växande fötter. Fattigdom föder sällan varken välmående motionsidrottare eller framgångsrika elitidrottare.

När det socioekonomiska gapet ökar mellan barnen betyder det samtidigt att konditionsgapet ökar, fråga bara skolans gymnastiklärare. Övervikt kan redan klassas som en finländsk folksjukdom och stillasittandet i kombination med alltför mycket skärmtid är dagens gissel.

De familjer som kan betala för sina barns hobbyer kommer med största sannolikhet att ha mer välmående barn och dessutom ha råd att satsa på elitidrott, medan barn vars familjer får tumma på det mesta i vardagen kommer att må sämre och knappast nå eliten.

FÖR ÅBO

är situationen knepig. Staden borde, liksom alla andra städer, uppmuntra till att allt fler börjar röra på sig allt mer eftersom det genererar hälsa, men samtidigt värna om elitklubbars möjlighet att fungera med tanke på resultatkrav och mästerskap inom olika idrottsgrenar. Någonstans måste ändå samhällets ansvar och finansieringsmöjligheter för motion och idrott, hur viktigt det än är, ha en gräns.

Många ropar reflexmässigt efter sponsorer, i sig helt rätt. Men vad gör staden då det ekonomiska läget innebär att både familjer och sponsorer har det kärvare? Det är utmärkt om Åbo stads nya motionsstrategi kan underlätta för barn och unga att motionera mera, men om elitklubbarna förlorar på förändringen kan det ha dystra effekter för våra nationella idrottsframgångar.

Allt fler barn tvingas avsluta en hobby på grund av ekonomiska orsaker, i synnerhet kostsamma grenar som hockey, ridsport eller golf.