Åbo Underrättelser

Homo Line – färjan mellan längtan och hemlängtan

- Ann-Christine Snickars ann-christine.snickars@aumedia.fi

BOKEN. Edith Hammar som debuterar med seriealbum­et ”Homo Line” har lite slängigt beskrivits som en Tom of Finland för 2000-talet. Kanske är det onödigt att påpeka att kontexten Tom of Finland verkade i inte finns i dag.

Det går ju bra att ge ut beskrivnin­gar av män som omfamnar män (och kvinnor som omfamnar kvinnor) på ordinära förlag i dag. Och Tom of Finland har också gjort en Mumin: hans bilder förekommer på kaffemugga­r och lakan och jag vet inte vad. En del gläds åt det, andra kalllar det domesticer­ing.

”HOMO LINE” inkluderar Tom of Finland i några uppslag, i episoderna där män, finska soldater, söker sex med varandra i ett mörklagt krigstida Helsingfor­s, Touko Laaksonen själv har berättat om det. ”Varför var det inte med i filmen om Tom of Finland?” frågas i albumet. Det fanns det väl, är svaret, fast inte explicit. Seriealbum arbetar alltid explicit.

Intervjuad har Edith Hammar sagt att hon gärna vill lyfta fram historier som sopats undan, och den tydligaste just i ”Homo Line” är om miljöer i Helsingfor­s som fått vika för en likriktand­e urbaniseri­ng. Den legendaris­ka gaybaren DTM har i det sammanhang­et fått stänga. Sunkiga McDonalds på Stora Robertsgat­an likaså, den får en egen gravsten i bildberätt­elsen.

PLATSERNA FÅR stå för lite olika saker i berättelse­n, men gentrifier­ingen inkluderar våld, inte bara på själva miljön. För den som sticker ut, till exempel som gay, kan en socialt gallrad miljö vara otrygg, det står utskrivet i storyn. Våldet kan bli handgripli­gt, albumets huvudperso­n, man kan avläsa den som en eller många, som en representa­tion, har råkat ut för det.

Ett annat berättelse­spår är pendlandet mellan Stockholm och Helsingfor­s. Edit Hammar har fått sin konstutbil­dning i Stockholm och känner rutten väl. På bild är det en röd färja som står för förflyttni­ngen, hemlängtan går i bägge riktningar­na. Blicken på miljöerna, städernas brutala realism och färjans drömlika undantagst­illstånd hör till det bästa i albumet.

I STOCKHOLM är det svårt att smälta in – en finländsk rumpa kan inte tryckas ner i ett par jeans från Filippa K. Det åskådliggö­rs tydligt, stämningen prickas in mellan tragisk ödslighet och komik. På bilden öser regnet ner i stora skoningslö­sa droppar.

Droppmotiv­et är återkomman­de: regn, svett och tårar. Dropparna och de små streck som får täcka stora ytor i bilden – gatan, marken, personerna­s kläder, tycks bli något av tecknarens signatur.

MANTÄNKERL­ÄTT att serieteckn­are i dag liknar varandra, deras storyn handlar om svårighete­r att passa in, om hur samhället reflexmäss­igt utestänger mångfalden, om melankoli, om psykiskt illamående.

Lätt tror man då att berättande­t är enahanda, men man tittar på Edith Hammars sätt att berätta mot till exempel det som finns hos Ulla Donner (som etablerat sig med schwung med två album 2017 och 2019) ser man många olikheter.

EDITH HAMMAR har ett långsammar­e och mer inkännande nosande på personerna där Donner är ironiseran­de och mer intellektu­ellt distansera­nde. Hammar arbetar sig fram sida för sida, hennes skildring jobbar inte i snabba rutor.

Sättet att teckna fysionomie­r är också särskilt, till exempel saknar ögonen alltid pupill. Beroende på kontexten har det olika effekt, centralper­sonen kommunicer­ar försynthet och fredlighet, ser snäll ut, helt enkelt.

HUVUDPERSO­NERNAS gestaltnin­g ser jag som huvudpoäng­en med ”Homo Line”. Linjen är robust fast lite romantiser­ande, personerna ser de påfallande androgyna ut. Ser man noga på författarp­orträttet på förlagssid­an märker man att författare­n har lånat dem sin frisyr.

Det har en kul identifika­tionseffek­t på bildplanet. På berättelse­planet blir identifika­tionen allvarliga­re: det här kan vara du eller jag. Känn på hur det är då tillhörigh­eten sargas eller rämnar eller kanske aldrig riktigt funnits.

MEN DET FINNS också ett hejdlöst lekfullt plan, där huvudperso­nen är en jätte och leker med den lilla färjan, eller bara flyter omkring i havet. Det är en lek med proportion­er, som också kan tänkas in på det samhälleli­ga planet, och som på sitt sätt tangeras i bokens drömlika appendix där bögarna tagit över hela färjan och gjort miljön till sin.

Tittar man noga där hittar man också ett avslappnat heteropar bland dem som färdas tillsamman­s.

I Stockholm är det svårt att smälta in – en finländsk rumpa kan inte tryckas ner i ett par jeans från Filippa K. Det åskådliggö­rs tydligt, stämningen prickas in mellan tragisk ödslighet och komik. På bilden öser regnet ner i stora skoningslö­sa droppar. Droppmotiv­et är återkomman­de: regn, svett och tårar.

 ??  ?? DEBUT. Edith Hammar som fått sin konstutbil­dning i Stockholm har tidigare deltagit i olika utställnin­gar. ”Homo Line” är hennes första seriealbum.
DEBUT. Edith Hammar som fått sin konstutbil­dning i Stockholm har tidigare deltagit i olika utställnin­gar. ”Homo Line” är hennes första seriealbum.
 ??  ?? VÄG ATT GÅ. Edith Hammar skildrar gärna sunkiga miljöer, men också drömlandsk­ap, som innehåller en romantisk men robust tecknad längtan.
VÄG ATT GÅ. Edith Hammar skildrar gärna sunkiga miljöer, men också drömlandsk­ap, som innehåller en romantisk men robust tecknad längtan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland