Hitis, en gång mitt i riket
BOKEN. För nästan tjugo år sedan blev Carina Wolff-Brandts ”Strandsatta – Kvinnoöden från Finska viken till Ishavet” startskottet för förlaget Vingpennan och dundrade ut på marknaden med försäljningssiffror som blev femsiffriga.
Därefter har det blivit barnböcker om Trollskär och Johanssons och Kalle Knaster, bekant stoff för finlandssvenska barnfamiljer. Skärgården har funnits med i författarens liv som sommarställe, ända tills en dag för sju år sedan då en person tog kontakt och pekade på gemensamma släktrötter, daterade till i 1700-talets Stubbnäs på Rosala-landet.
DET BLEV upptakten till ”Piga, klockare, inhysing, lots. Skärgårdsöden 1669-1809”, och ett arbetsbeting som hette duga. Carina Wolff-Brandt har tagit upp principen från ”Strandsatta”, där finessen var skärningspunkten mellan individuella öden och samhällsförändring, utvidgat den och applicerat den på ett historiskt material.
Skillnaden har bara varit att det inte funnits människor att intervjua. Då får man rådfråga arkiv och historieforskning, etnologiska undersökningar, skönlitteratur, lokal muntlig tradition. Ett stort och mångsidigt källmaterial finns att tillgå. En del fiktiviserade passager finns också i boken, det gäller de huvudpersonerna man följer, börjande med Cirstin Ericsdotter, född en majnatt i Kyrkosundsskär 1669.
MENDEMER skönlitterära inslagen begränsar sig till situationer eller känslor man lever sig in i. Spekulationer är inget för Wolff-Brandt, där källorna inte har information om vad som hänt, redovisar hon helt enkelt det – att det inte går att veta.
Släktträdet som här redogörs för omfattar i princip fyra generationer och pekar ända in i sent 1800tal, men den sista huvudpersonen är i princip Anna Jacobsdotter (17721840), som kommer till Båklandet (Russarö) som lotshustru, får möta många personliga tragedier och måste bevittna hur ryssarna bränner båken våren 1808.
DET ALLRA BÄSTA med WolffBrandts framställning är spänningen mellan det personliga livet, hur vanliga människor klarar sig, och överhetens inflytande på landets alla hörn, hur fred och rättvisa upprätthålls i det lilla samfundet och hur kriget inverkar på byarnas liv och näringar. Hitis råkade ju befinna sig lämpligt på färdvägen mellan Sveriges två största städer, och havet var både väg och åker.
”Cirstin hade turen att födas till en sällsynt period under Karl XI, då det skulle komma att råda fred i Sverige i hela tjugoett års tid”, slås fast i början av boken. Men när kriget är där är det ödesdigert att bo mitt i vägen. Det är inte bara sjöslag och dödade soldater, det är systematisk skövling, bränder och kalhyggen i krigets spår. Ibland var det bäst att ge sig av hemifrån. Kaplanen i Hitis lämnade sin församling under stora ofreden och gav sig av till Sverige, där han verkade under några år.
”PIGA, KLOCKARE, inhysing, lots” har en viss karaktär av lärobok och ibland tycker man att det blir väl
Bokens bildvärld består uteslutande av illustrationer och vinjetter av Jenny Wiik. De ger skildringen ytterligare en dimension.
Det allra bästa med WolffBrandts framställning är spänningen mellan det personliga livet, hur vanliga människor klarar sig, och överhetens inflytande på landets alla hörn, hur fred och rättvisa upprätthålls i det lilla samfundet och hur kriget inverkar på byarnas liv och näringar.
mycket om svenska kungar. Men framställningen visar också med all önskvärd tydlighet att krig sällan eller aldrig är en lösning på en avgränsad konflikt, utan mer en episod i ett komplicerat maktspel, där fredsavtal är milstolpar snarare än slutpunkter.
Det folket bidrar med är kanonmaten, och senast här förstår man hur båtsmanssystemet för byarna inte var annat än en otäck utgiftspost som gav tillbaka änkor och faderlösa till sitt lokalsamfund: ett vidrigt system. I bokens extramaterial, som omfattar ungefär tjugofem sidor, finns en förteckning över båtsmansnamn i Kyrkosundsskär på 1700-talet. Det är en lång lista.
ETT ANNAT TEMA man få att fundera över är till exempel hur juridiken och rätten upprätthålls i ett samfund där läs- och skrivkunnigheten är låg. Tingsprotokollen är en brokig läsning till exempel om olika sätt att få ut skadestånd – en av bokens huvudpersoner försöker sig också på det. Man får också en inblick i hur det fungerar när religionen och kyrkan blandar sig i brott och straff. Det ligger hisnande nära i vår historia.
De geografiska tyngdpunkterna skiftar också med individernas yrkesval, och genom utvecklingen av samhällets infrastrukturer. Den här historien börjar i Hitis men slutar i
Skärgården var Carina Wolff-Brandts första stora ämne som skribent. Hon återvänder dit med fokus på Hitis i en stort upplagd skildring av människors liv i Hitis i kungariket Sverige från sent 1600-tal fram till 1809.
Hangö, och där verkar den få vind i seglen igen. Den historien får vi hoppas på, den ryms inte inom dessa pärmar.
BOKENSSAMTLIGA illustrationer är av Jenny Wiik. De tillför ett fantasieggande intryck av tidlöshet och allmängiltighet. De är detaljerat skickligt utförda, så att man ofta upplever motiven som tredimensionella. Också kungaporträtten återges av Wiik, ett drag som på ett genialt medvetet vis markerar att varje berättelse har en synvinkel.