Under solen
Det blir den första i åttonde och man önskar att sommaren skulle vara slut. Den har varat så länge. För länge. Under för torra omständigheter. Nästan en hel sommarmånad med dagstemperaturer för höga för uteaktiviteter! REGNDROPPARNA som föll på mina tunna sommarkläder gör några mörkare små fläckar – i kanske fyrtiofem sekunder. Var det i förrgår eller i söndags? Kanske kommer ett åskregn innan detta går i tryck. Kollar appen för prognoser, där var åskmoln och blixtar, men nu har de dunstat.
Förr ville man gå in när regnet kom, nu söker man sig ut. Para- vad det nu hette, det måtte ha uppfunnits för solen, eller hur? Det perfekta solskyddet, inte är det en kräm! EN GÅNG VAR solbrännan kroppsarbetares (utanför fabrikerna!) kännetecken. Sen blev den de välbeställdas och de modemedvetnas. Så till den grad att man hittade på brun-utan-sol för att man skulle uppnå den eftertraktade kulören.
Och man sa att man såg frisk ut om man var brunbränd. Det har vänt nu. Snarare är man i riskzonen för riktigt elaka åkommor, det är dagens bud. VÄRLDEN SOM VI känner den och alla dess värderingar för dagen kryssar på mot imaginära, växlande mål. Eller: hankar sig fram en dag i sänder utan hopp om att åstadkomma stora förändringar. Vi låtsas ha reda på oss, vet i själva verket ganska lite.
Men när sommaren blir obarmhärtigt het på tredje veckan, eller mer, minns man Jonas Gardells pjäs ”Människor i solen”. DEN SKREVS UNDER 1900-talets sista år och handlar om några individer, löst mallade på personlighetstyper från senkapitalismen (egoistiska, cyniska, emotionellt outvecklade och oförmögna att se andras behov, helt vanligt förekommande typer, med andra ord!) som firar semester.
De vill bara vara ifred med det utan att behöva ha dåligt samvete, men så drabbas de av undergångens hemsökelser, biblisk stil. Brännande sol, plus lite till à la Uppenbarelseboken, titta efter där, den som vågar! ”MÄNNISKOR I SOLEN” har varit scenteater (och spelats i Åbo av Studentteatern!), den blev film (som klassades som komedi!). Och när den återkommer som rikssvensk sommarteater säger kritikerna lamt att det är ”svårt att tycka om” pjäspersonerna.
Det är klart att det är. Svårt är det att tycka om oss alla under julisolen (och resten av året!). Svårt är också att identifiera undergången (består den av en enda malström, eller är det flera enskilda kriser som kan motas separat?) och möjligheterna att styra undan för den. LÄSER EN ALLVARLIG kolumn om klimatförändringen och finländares tendens att förtränga katastrofhot. Men för att komma fram till den måste jag passera en stor annons för grillkorv och färdigt skivad ost lufttätt förpackad i plast, och portionerad soppa, innesluten i plast och kartong. Det tragikomiska i det smakar Gardell, i alla fall lite.
I Expressens sommarserie där krönikörer skriver om apokalypsen antyder någon att de rika kommer att kunna köpa sig ut ur den: om man har råd kan man alltid skaffa sig ett bättre liv. MENMANKAN komma till en gräns när det inte duger ens med pengar. Mitt solstekta huvud tänker mycket på det. Gardells pjäs går ut på det, bland annat. Men så att ingen tappar modet helt: man kanske ska säga att det inte handlar om semester, utan om en attityd.
Apokalypsen i hans pjäs är liksom en spegel, där människorna får se sig själva som individer bland andra. Det är en ny formatering och den här gången görs inga undantag. DET ÄR MÄKTA kusligt. Men kusligare är att inte våga titta i den spegeln, eller att tro att någon eller något ska ordna upp allt medan vi bara grillar vidare. Signaturen ACS återkommer varje onsdag