Min förfader våldsverkaren

En sömnlös natt för några veckor sen snubblade jag in på ett nytt tidsfördriv. Jag tycker nästan det är lite pinsamt i sin nördighet, men där och då började jag släktforska. DEN NATTEN slösurfade jag in på en sida där min mormors morfar nämndes, och därifrån bar det vidare till gravstensdatabaser och kyrkodagböcker. Jag fick tyda uråldrig skrivstil och klura på vad dödsorsaker som ”trånsjuka” kan betyda.

Jag kände mig som huvudpersonen i en deckare när jag listat ut att en av mina förfäder, sju generationer bakåt, var född i Hattula och att huset hon växte upp i till och med fanns på bild på Google Maps. Har man rötterna i den österbottniska landsbygden blir varje liten avvikelse från normen en stor upptäckt. De flesta andra förfäder verkar ha nöjt sig med att bruka jorden i hemkommunen. MEN MITT NYA intresse innebar inte bara positiva överraskningar. Min detektivnäsa ledde mig så småningom till upptäckten att en avlägsen förfader var en minst sagt kontroversiell karl som bland annat misshandlade sin fru. Ett lika motbjudande som intressant fynd.

Nå, det är ju ändå 130 år sen han dog, tänkte jag. Jag har fått typ en hundradedel arvsmassa av honom, om ens det. Sen funderade jag inte så mycket på saken, innan han i förrgår dök upp i tankarna på nytt. FÖR NÅGRA DAGAR sedan fylldes nämligen sociala medier av #metoo-kampanjen, som lyfter upp kvinnors historier av sexuella övergrepp. Och som den synliggjorde hur utbrett problemet är bland människor i min närhet. Jag är inte överraskad, men kampanjen måste ändå slå någon slags rekord i genomslagskraft. DET VAR DÅ jag började fundera på min släkting våldsverkaren igen, och i samma veva hur jag själv ser på övergrepp. I tankarna fick han symbolisera en skev uppfattning av vem som våldför sig på kvinnor. Fantombilden, den anonyma, ensamma förövaren som ingen känner.

Men #metoo-kampanjen är ett allt för tydligt bevis på att övergreppen händer varje dag. Vet då folk om att deras vännerner och släkt begår över-vergrepp? Jag tror fak-ktiskt det. Jag hadee in-inte behövt gå tillbakaka till 1800-talet för att hitta exempel. Dett svåra är att konfrontera det faktumet.