Några tankar kring eutanasi
Jag kan alltså inte veta om dagens åsikt kommer att hålla till dagens slut eller vart den inre överläggningens tankebanor har kommit följande dag.
DET VAR LÄTTARE att fördöma folk för 50 år sedan. För mig alltså. Det har med åren blivit allt svårare och jag undrar var det ska sluta.
För länge, länge sedan fanns det en lite lustig tradition på gamla Rundradion. Efter morgonmötet, som för det mesta var en ganska tråkig tillställning, gick vi upp till kaféet, drack några koppar kaffe och ventilerade små och stora problem. EN AV medventilatörerna var den svenska pratradions chef Paul von Martens. Vi hade ofta ganska olika angreppspunkter på bolagets, landets och världens alla utmaningar, men det blev ändå ganska ofta lite djuplodande moraliska diskussioner. IBLAND FICK jag kritik för något inslag jag hade gjort. Men det hände också att Paul sade några uppskattningens ord. Ett av de här – kanske på alldeles goda grunder mera sällsynta – tillfällena av medhåll eller beröm kom på grund av min morgonbetraktelse över det nedskjutna koreanska passagerarplanet. Den minnesgoda – eller den som kontrollerar på nätet – kommer ihåg hur en sovjetisk pilot sköt ner ett passagerarplan ovanför Petropavlovsk. Jag använde händelsen som utgångspunkt för att på något sätt mäta vad som kan hända när spänningen i världen blir för hög och marginalerna följaktligen små. Det kan hända att resonemanget till den delen håller också idag. ETT ANNAT återkommande ämne var eutanasi. Jag misstänkte att Paul tog upp ämnet för att på något sätt mäta var i värderingarnas rymd jag egentligen befann mig. Han hade eventuellt alldeles goda orsaker att tro att en före detta studentradikal från 1960-talet anordnade alla sina värderingar i någon form av radikal rättning. FÖR MIG VAR det en stor fråga. Jag tror att jag kunde – och fortfarande kan – förstå att någon människa i slutskedet av en plågsam sjukdomsprocess, där utgången är viss men utdragen, vill fatta ett drastiskt och radikalt beslut om att själv avsluta sin jordevandring.
Men jag kan inte hjälpa till. Varför? DEN HÄR sortens beslut är – antagligen – resultatet av långa inre mo- nologer där åsikterna har slagit om än till den ena sidan, än till den andra. Jag kan inte ha en aning om alla de frågor som den inre monologen har tagit upp. Jag kan inte heller ha den minsta aning om all tveksamhet. Jag kan alltså inte veta om dagens åsikt kommer att hålla till dagens slut eller vart den inre överläggningens tankebanor har kommit följande dag.
Men jag vet en sak: jag kan inte ingripa i ett skeende som efter mitt ingripande plötsligt har kommit till den inre övertygelsen att människan ändå – just då – vill fortsätta att leva. DET ÄR OMÖJLIGA frågor, som vi aldrig kommer att få svar på. Och jag tänker på dem varje gång jag ser en bild av människan som den 11 september 2001 i förtvivlan har kastat sig ut från de högsta våningarna i World Trade Center.
Vart gick hans sista tankar?