Att ha ord – och bruka dem
Att ha ord för samhälleliga fenomen och sprida dem är inte alla unnat. Men demokrati kräver underhåll, vi måste bruka våra ord, vi måste odla våra samhälleliga berättelser.
I en kolumn i HBL (25.3.2014) skriver den så glädjande ofta kloka Anna Rotkirch om EU:s reaktion på Putin och Krimkrisen.
Via den ryska politiken att inför ”folkomröstningen” på Krim stänga nätet och de sociala medierna landar hon i denna geniala mening:
”Frihet är att inte misstänka myndigheterna då du inte kan koppla upp dig.” Den följs av denna: ”Tröst kan vara att höra en god ledares röst.” Hon längtade efter en tydlig EU-reaktion på Krimkrisen, och inser (nyanserad som hon alltid orkar vara) att EU måste diskutera, kompromissa och tänka på ekonomin. Men:
”Det borde inte utesluta symboliska reflexioner, kloka uttalanden, ett kollektiv uttryck för den nya europeiska beklämningen och sorgen.”
Herman Van Rompuy gav dem inte, Catherine Ashton gav dem inte. Att nordiska politiker som Bildt och Stubb twittrar räcker inte. Anna Rotkirchs (forskningsprofessor på Befolkningsförbundet) slutvinjett är smärtsam:
”Ukraina stympades för att en del av landet längtade till EU, men detta EU saknar ord för vad som hänt.”
EU har satsat på en gigantisk utrikesstab runt Catherine Ashton. Man bygger kulisser i stället för att röra sig i verklighetens landskap. Europeiska ledare som Angela Merkel eller Francoise Hollande har inte utmärkt sig för vare sig ”kloka uttalanden eller kollektiva uttryck för den nya europeiska beklämningen och sorgen”.
Nationella ekonomiska intressen har styrt berättelsen. I den mentala miljön höjer sig inte EU till den nivå man gjorde till ledstjärna när unionstanken marknadsfördes. Att ha ord kan kännas som en självklarhet i demokratier där ordet i princip – och framför allt i praktiken – är fritt. Men enbart ordets frihet är inte nog om passionen saknas.
Att ha ord och göra bruk av dem är att odla den ständiga berättelse som samhällen behöver – på EU- och på åboländsk kommunnivå.
Ta eurokrisen. Hängde offentligheten med när räddningsteamet under Olli Rehns ledning ryckte ut med klart lysande västar? Våren 2010. Medier rubricerade om Europas ödestimmar.
Svaret är nej. Varken medier eller politiker trängde sig förbi de snäva och upprepade orden i akt och mening att
sifferhantering.
uppdragsgivarna – medborgarna, skattebetalarna – måste få berättelser. Sammanhängande visioner om vad beslut bygger på och vad man vill med det offentliga som är – just det – offentligt och därför har en annan mening än i den rent kommersiella sektorn. Och uppdragsgivarna måste ryckas med i berättandet.
Det lyckas inte utan problematiseringar: Vart strävar vi, vad står i vägen, hur tar vi oss förbi? Nämligen: Om politiken och medierna kallar ner sina helikoptrar blir helheten – de stora berättelser som ställer mål och medel i vettig och produktiv relation till varandra – osynlig.
ett demokratisk vakuum. Om man inte har ord för de stora berättelserna blir detaljbesluten obegripliga och samhällsbygget – vilket vackert ord – förvandlas till teknikaliteter.
Det är därför Anna Rotkirchs parallell mellan samhällen som saknar ord för att censuren dragit in dem och samhällen som själva har låtit de verbala musklerna förtvina är så nyttig.
Den är mera än så. Den är helt grundläggande. Den är en gigantisk uppmaning till alla som getts möjligheten att bruka ord att göra det. Universitetsfolk, konstnärer, tjänstemän, förtroendemän, politiker, företagsledare – alla är skyldiga att bära fram de berättelser som gör det komplicerade livet förståeligt. Det blir det aldrig. Men den dag vi låter bli att försöka nå idealet ger vi efter för en intellektuell lättja som inte är värdig de generationer före oss som har byggt landet under svagare premisser. Att sakna ord för det som händer. Att missa att ta strid för ideal när de släpas i smutsen. Att glömma berättelsen i vardagen. Att frånse att den grundläggande förståelsen av det samhälleliga skeendet bygger på stora berättelser och inte på ett pärlband av beslutsdetaljer. Det är stort. Det ligger inom räckhåll i demokratier där internet inte stängs.
Att få ha ord för det som sker är oss givet – men förädling blir det bara om vi brukar dem.
* Det här är Torbjörn Kevins sista ledare. På måndag tar Pär Landor över chefredaktörsskapet.