Att mäta uppoffringar
VF:s uttåg ur regeringen är en klockren politisk handling som väcker passioner. Samtidigt illustrerar händelsen det relativa i mångpartikulturen. Det är svårt att märka ut de egna framgångarna.
Vänsterförbundets partiordförande Paavo Arhinmäki kunde inte motivera regeringens ekonomiska beslut för sig själv. Han drog slutsatsen att han i så fall inte ens ska försöka förklara för väljarna. Och gick ut till vänster. Får man göra så i finländsk politik? VF väcker känslor som är större än partiet. Sannfinländarnas Timo Soini har länge haft VF och De Gröna som måltavlor för sina väl förberedda enradingar som i mediala sammanhang framstår som läckert improviserade.
I MTV:s Tians nyheter satt på tisdagskvällen deras politiske chef och lekte Soini – med en raljerande ton som inte hör hemma i seriös publicistisk analys. I själva verket hör utspel av det Arhinmäkiska slaget till i en mångpartikoalition.Man bär ansvar fram till en gräns. Man bestämmer själv när gränsen kommer emot. För VF var det de för finländska förhållanden smärtsamma ingreppen i barnbidragen i kombination med utebliven indexjustering av socialskyddet som blev droppen.
Arhinmäki bär ansvar för VF:s sorti. Väljarna utkräver det i april 2015. Kedjan svarar mot demokratins innersta väsen. Varför då dessa passioner?
1. Finländsk ekonomi har nått en gräns där skuldsättningen måste dämpas.
2. Man måste signalera omvärlden att man tar obalansen på allvar.
Om detta är alla överens principiellt. Det blir svårare i praktiken sedan.
3. Man måste sprida ansvarsbärandet över hela samhället. Men hur väger man insatsen hos en barnfamilj med små inkomster och krympande barnbidrag och en familj på en ekonomisk nivå där man i praktiken kan stå relativt oberörd? I den mån medelklassfamiljer får hålla sina jobb är inte detta paket en övertung börda. En lika svår relativism illustreras av uträkningen att köpkraften hos en genomsnittsfamilj nästa år minskar med drygt 82 cent per dag (300 euro/ år).
Om en av efterkrigstidens största ekonomiska kriser kan vändas med en insats på den nivån – är kris då ett adekvat ord? tycker att de mer än andra får klä skott för att den nationella ekonomin ska få internationell acceptans.
SDP har via sin sittande ordförande markerat den förlängda skolplikten som ett ansvarstagande som är unikt i den meningen att en regering utan SDP inte hade tagit beslutet.
Dito gäller för det paket på 600 miljoner euro (för 2015–2016) som rubriceras som ett tillväxtpaket.
Men hur stor är segern när paketet finansieras med en av Saml:s käpphästar: en utförsäljning av statlig egendom.
regeringen när den satsar 20 + 30 miljoner på att ”stärka den mest kritiska infrastrukturen” på vägsidan samtidigt som den kapar 100 miljoner av väganslagen?
Exemplet illustrerar svårigheten i att bedöma ett paket som tillkommit under nattliga timmar – och vars slutliga effekter det inte finns kalkyler för.
Det oaktat måste besluten fattas när de ska fattas. Det hör till ovanligheterna att finländska partier lämnar regeringen.
Att VF valde sortins väg gör sitsen känsligare för De gröna – som när Fennovoimafrågan dyker upp i regeringen kommer att placeras på en politisk-moralisk våg kalibrerad av VF.
En grön sorti tog på tisdag kväll ett VF-steg närmare verklighet. För Jutta Urpilainen som kämpar för sin ordförandestol är VF:s beslut mångbottnat.
Ytligt ger det Antti Rinnes läger argumentet att SDP sålde barnfamiljerna för till exempel en insats på 15 miljoner för det extra skolåret.
Men att VF hamnade offside kan också ses som ett kvitto på att den av Rinne aviserade politiken inte är resultatrik i en koalitionskultur som fortgår efter valet 2015 – och där ingenting i dag tyder på att vänstern har en starkare ställning. Budgetmanglingen blev inte den tydligaste i alternativsökande väljares ögon. Men som upptakt till en valrörelse 2015 blev den explosiv nog. Rejset har börjat.