Att finna orgelns själ

Frobeniusorgeln i Pargas kyrka, kring vilken orgeldagarna har arrangerats i drygt trettio år, är en typisk produkt av sin tid, kompromisslöst byggd i den danska orgelreformens neobarocka anda. Det är frågan om ett instrument som med sin transparenta och slanka klang står så långt från den franska orgelns klangvärld – oberoende av tidsperiod – som en orgel överhuvud kan komma. Att välja Paris och de franska mästarna som tema i Pargas är ungefär som att spela Prokof

jevs eller Bartoks pianomusik på cembalo. Men varje orgel har en själ och det är organistens spännande uppgift att finna denna själ oberoende av om det på notstället står musik av de Grigny (som förresten var verksam i Reims, inte i Paris), Saint-Saëns eller Messiaen.

Jan Lehtola, lektor i orgelmusik vid SibeliusAkademin, är en grundligt utbildad organist med djupa musikhistoriska kunskaper och hans transkribering av den franska klangvärlden på den danska orgeln var genomtänkt och musikaliskt givande. Mest led Olivier Messiaens ”Diptyque” av den neoklassiska klangen som gärna blir skrikig i tuttit utan den franska orgelns majestät. Pargasorgeln lämpar sig emellertid mycket väl för ny musik och Jan Lehtolas inkännande uruppförande av Paavo Heininens svit ”Hand Shades” blev otvetydigt öppningskonsertens höjdpunkt. I dessa åtta korta satser har tonsättaren tvingats koncentrera sig vilket gör musiken intensivt meningsfull, påminnande om Anton Weberns lapidariska satser. Lehtola tog skickligt vara på Frobeniusorgelns klangliga resurser och profilerade välgörande miniatyrernas egna karaktärer. Enligt tonsättarens programkommentar utgör ”Hand Shades” fröet Paris och Pargas Öppningskonsert med Petri Komulainen, valthorn och Jan Lehtola, orgel. de Grigny – Saint-Saëns – Heininen – Dupré – Hakim – Messiaen – Escaich. Pargas kyrka 4.6. till en orgelkonsert med en speltid på en hel timme. Valthorn och orgel är en rätt udda kombination och för att inte ständigt vara tvungna att spela arrangemang har Petri Komulainen, valthornist i Sinfonia Lahti, och Jan Lehtola beställt ny musik. Naji Hakim, Messiaens efterträdare i SainteTrinité i Paris, är en pragmatisk tonsättare som i sin ”Suite Rhapsodique” låter valthornet glatt citera dansanta franska folkmelodier och förser dem med ett smaskigt orgelackompanjemang. ”Ground V” kallar Thierry Escaich sitt bidrag till valthorn-orgel-litteraturen. Ground är en gammal brittisk kompositionsform med variationer över ett upprepat bastema; jag hade dock svårt att uppleva Escsaichs ”Ground V” som ett variationsverk, närmast var det frågan om en studie i de två instrumentens varandra kompletterande klangfärger och som sådant helt givande.