Joel Alme på tidsresa genom Göteborg
GP packade in sig i en bil tillsammans med albumaktuelle Joel Alme. Det blev en tidsresa i Göteborg – staden han aldrig riktigt kan lämna.
Med sitt album ”Flyktligan” från 2015 fann Joel Alme ett nytt uttryck. På svenska skildrade han för första gången sin uppväxt, kantad av missbruk och svåra perioder hos sina närmaste. GP:s Johan Lindqvist följer med till några av platserna som betytt extra mycket för den albumaktuelle artisten.
Färden går från Centralen. Vi krånglar oss genom stan och upp mot Linné, styr runt vägbyggen och snedställda elsparkscyklar. Viker bilen runt ett sista hörn och pressar plåten upp för Nordhemsgatans branta backe.
Vi stannar vid en av de femton adresser Joel Alme bodde på under sina första sjutton levnadsår. Vi är alldeles nära Nordhemsskolan. Husen är massiva, man riktigt känner deras tyngd när man står här. Men högst upp ser man ned till vattnet i hamnen, himlen där ovanför. Det är här omslagsbilden till singeln ”Jag kommer inte undan” är tagen, med Joel Alme sittande på ett elskåp.
– Det var en man som brukade komma ut på balkongen mitt emot och prata jazz med oss, minns Joel Alme och pekar upp på fasaden.
Vi tar några bilder, fortsätter till Majorna, Joel Alme visar och berättar. Nästan varje kvarter har sina minnen och historier.
Framme vid Kennedygatan,
där ett av Älvsborgsbrons fästen sticker upp längst bort, tar vi oss in på gården där Joel Alme lekte med kusinen Isak och kompisen Erik. De som skulle komma att dö unga, samma år. Isak tog livet av sig på en ungdomsvårdsanstalt.
På något vis ropade de långt senare till Joel att det fanns sånger som behövde skrivas. Joel Alme nystade i trasigheterna i familj och släkt, hittade orden, och spelade in albumet ”Flyktligan” som släpptes den 11 mars 2015.
Plattan hyllades, Joel Alme fick en plattform och en publik han inte haft förut. Men själv hade han tagit stryk. Han hade tömt sig. Orkade inte mer.
– Det var första gången i mitt liv jag inte spelade gitarr varje dag. Det kändes konstigt att vara trött på musik, musiken blev bara prestation. Det blev ångest av alltihop. Tog två år innan jag började känna mig glad igen.
Att sätta sina låtar i arbete, spela för såväl socionomer och på fängelser gav ny mening. Han var på Sagsjön, Högsboanstalten, Hinseberg.
– När jag är på besök i fängelser känner jag mig mer hemma än på ett lunchmöte med någon i musikbranschen. Där kan man prata på ett annat sätt, det var som att bli lite mer levande igen. Jag spelar och vi pratar om musik, det är glädje, säger Joel Alme.
Men nu är vi Majorna. Det är många år sedan Joel Alme var på den här gården. En mamma och en dotter rör sig i skuggorna under trädet, Alme sätter sig på ett träbord i höstsolen, fötterna på bänken. Kisar.
– Jag var den stökige när vi var små, min kusin Isak satt mest tyst. Jag var den jobbige, den som inte blev bjuden på kalas. Alla tänkte att jag var den som skulle balla ur, men så blev det han i stället. Jag älskade verkligen Isak och har tänkt mycket på att han inte fick uppleva det jag fick – med familj och barn och så.
Vi pratar om att hitta fram till ett självförtroende och självkänsla där man tror på att ens egen historia är värd att berättas. Att det är något som inte bara gäller låtskrivare, utan alla. Jag tänker på vad artisten Viktor Olssons kompisar sagt till honom: ”Om inte du berättar om oss, vem ska då göra det?” Så vem skulle sjunga om Isak, om inte Joel Alme. Han finns med på nya albumet ”Bort bort bort”.
”Jag plockade glas, gick ut med disk och sedan hem. Det var alltid slagsmål utanför. Och en kväll kom min kusin, nån hade smällt en flaska vin. Rakt i hans skalle och blodet rann.”
– När jag jobbade på Palace fanns det ett ställe mitt emot som hette Chrome som var ett riktigt kickersställe. Ibland kom Isak in blodig efter att ha fått stryk, förklarar Joel Alme.
Annars handlar nya skivan mer om hur man kan hantera att man var den som kom undan, den som fick en annat liv. Som överlevde.
– Jag försöker bara närma mig sanningen så gott jag kan. Sedan ska man få in det i en låt på tre minuter, det har varit svårt.
Han har grubblat mycket kring och arv och anlag. Vad han har fått med sig från generationerna som kom före.
Är du rädd?
– Jag är rädd för känslan av att man inte ska våga va nån, det är dålig självkänsla, missbruk. Sådant som man ärver och får med sig utan att man bett om det.
– Alla vill må bra, ingen vill vara missbrukare, ingen vill ta de där snedstegen i livet. Nu har jag det stabilare, men ingen vet vad som händer imorgon. Nittio procent av alla i min familj har försvunnit i missbruk så det är klart man undrar när och om det ska drabba en själv. Men det där ser man först senare, inte när man är barn?
– Nej, jag hade det trots allt bra med en liten stabil familj med mamma, styvpappa och syster. Mamma tog tag i mig tidigt, gick med mig till BUP och förstod att jag behövde rutiner. Så jag fick börja i hockey, det var bra för mig med fasta tider och att få rasa ur mig massa energi. Jag började dricka alkohol väldigt sent, det fanns liksom inte tid.
Har du varit arg?
– Nja, eller nej. Jag hade det ändå ganska stabilt med vår lilla tajta familj. Det vanligaste var att man bodde ensam med sin mamma, farsorna hade dragit. Men när alla har det på samma sätt så tänker man inte så mycket på det.
– Dessutom fanns det en kraft i att växa upp på det sättet. Vi hade inte så mycket pengar och åkte inte på semestrar, men det fanns en frihetskänsla i att springa omkring på gårdarna i Majorna.
Hur blev det sedan, i tonåren?
– När jag började på Schillerska lärde jag känna folk som bodde i Örgryte. Där var det alltid någon som hade fest i sitt stora hus. I början fattade jag inte varför de var ensamma hemma, men föräldrarna hade dragit till sommarstället eller på semester och lämnat ungarna hemma. Där fanns en annan slags ensamhet och utsatthet. Hos oss höll vi i alla fall ihop. Hur tänker du kring vad du kan skriva om och var gränserna går till det privata?
– Nu har jag ju snackat med mamma och har koll på vad som är okej med henne.
– Mamma och hennes bröder växte upp på barnhem och där finns det saker som jag inte kan skriva om. Inte än i alla fall. Det finns ännu en skam, även om jag försöker vända på det, att man ska känna stolthet över att ha tagit igenom riktigt svåra saker.
– Men alltså det är svårt att hantera de riktigt jävliga grejerna som kan skapa elände i flera generationer. Jag tänker på morfar som söp ihjäl sig när han var femtio, och hans barn uppväxta på barnhem. Mammas bröder som missbrukade, Isak som tog sitt liv. Att verkligen ta in sådant och hitta andra sätt att leva tar tid.
Tänker du att du är den som ska bryta den linjen? – Jo, fast mamma gjorde mycket av det arbetet. Men jag tycker att det är tur att
Jag tycker att samhället ska hjälpa de som har det sämst, i stället stöttar vi människor som redan har det mesta. Det där genomsyrar tyvärr allting och då blir det också svårare att lita på samhället. När du blir lämnad att klara dig själv.
jag har musiken och familjen, att jag har människor som jag verkligen bryr mig om. Och hemifrån fick jag med mig att det är viktigt med fredagsmys och att barnen går på träningar. Det har hjälpt mig.
Du har sett andra som inte haft de verktygen?
– Precis, och då förstår man varför de inte fungerar. Jag tänker aldrig att människor är... svin eller stora egoister. Jag tänker att alla alltid gör det bästa av det de har med sig.
– Jag tycker att samhället ska hjälpa de som har det sämst, i stället stöttar vi människor som redan har det mesta. Det där genomsyrar tyvärr allting och då blir det också svårare att lita på samhället. När du blir lämnad att klara dig själv.
Tisdag har blivit
onsdag och intervjun har fortsatt på ett hotell mitt inne i stan. Senare samma dag ska Joel Alme ta tåget tillbaka till Stockholm.
Plattan handlar mycket om Göteborg, men hur är det att skriva från ett avstånd i både tid och rum?
– Man kan ta en dag på memory lane, längs gamla gator och gårdar. Som igår. Sedan måste man vidare i livet, framåt. Men man kan använda minnen och erfarenheter i musiken. Då kan det vara bra med avstånd när man ska fundera över var man kommer ifrån och vem man är.
– Men om jag inte träffat min fru hade jag aldrig flyttat till Stockholm. Hon hade barn sedan innan och bodde i en fin lägenhet. Jag bodde i en svartlokal nere på Mölndalsvägen och hade inga pengar. Så hennes liv vann över mitt kan man säga, men det var bra för mig att flytta.
Du sjunger på skivan att du saknar dina vänner.
– Jo, så är det ju. Men det är så viktigt för mig att familjen funkar så att jag glömmer bort mig själv, mina egna behov. Jag har gått in i den bubblan så starkt, men det är såklart viktigt att behålla sin vänner. Men det är ett mindre umgänge numera, nära vänner i stället för ett stort gäng.
Din musik låter ändå som att den är kvar i Göteborg.
– Ha, ha. Ja. Jag är inte ute efter att det ska låta så himla bra. Och det tror jag kommer från Göteborg, att ”bara” vara duktig existerar inte här, det är inte dit man vill. Det finns snarare en tradition som handlar om att gå sin egen väg. Förebilder som Nationalteatern, Soundtrack och Håkan.
– I början när jag släppte skivor fick jag en massa frågor om Göteborg och Göteborgssoundet. Jag orkade inte snacka om att vi delade replokal och alla hjälpte varandra. För så var det ju inte. På torsdagar spelade tre band på Jazzhuset och det var ju inte direkt så att folk dansade. Alla satt med armarna i kors och tänkte att deras band var bättre. Det fanns helt klart en konkurrens också. Men det kom aldrig ut i media riktigt.
Så vad svarade du då?
– Jag brukade säga att det är Bruce på MUG som är navet till allt. Hela hans sätt att vara, generös och öppen. Unga tjejer och killar som kommer in och är osäkra men som får låna hem en gitarr några dagar och prova. Han har gjort skillnad som ingen annan.
In kliver en taximan med en digital skylt i näven. ”Joel” står det. Så Joel Alme tar sin sin lilla väska och sin gitarr. Checkar ut från stan som han kan åka bort, bort bort ifrån. Men aldrig lämna.