Många olika roller för Ahmad
Folkteaterns Evin Ahmad kommer du få se mycket av 2017. I september släpps hennes debutroman. Sedan blir det egenproducerad kortfilm och en roll i Helena Bergströms dramakomedi Vilken jävla cirkus.
– Jag tycker att det händer för lite, säger en rastlös skådespelare med glimten i ögat.
Evin Ahmad, 26, visar sina tatueringar; på handleden har hon familjemedlemmarnas initialer sedan tio år tillbaka, i nacken finns en stjärna. ”Skitfula” tycker hon själv.
– Och här på fingret har jag en evighetssymbol. Bara det att min kompis som gjorde den inte fyllde i ena cirkeln hela vägen, så det är ett hål i den. Det kan man tolka på olika sätt tänker jag. Som att allting tar slut en dag. Eller att det alltid finns en öppning.
Vi har stämt träff i foajén till Folkteatern, där Evin Ahmad i dag gör den sista föreställningen som Hamlet i koreografen Örjan Anderssons uppsättning av pjäsen. Bara en av de otaliga saker som händer i hennes 2017 – ett år som börjat med en hyllad insats i filmen Dröm vidare, en lika hyllad rolltolkning i Hamlet, och därtill en av årets mest omtalade debutromaner. Det verkar vara omöjligt att skriva en artikel om Evin Ahmad som inte handlar om att hon har ett oändligt antal bollar i luften samtidigt. Jag frågar henne om det är mycket nu.
– Jag är typ uttråkad, säger hon och skrattar.
Hur menar du?
– Ja, alltså. Jag vill att det ska vibrera lite mer. Jag måste känna mig stimulerad. Min drömtillvaro hade varit om man samlade ihop en massa författare, skådespelare, konstnärer och annat folk, och sedan vaknade på morgonen och diskuterade hela dagarna, pratade om samhället och vad vi kan göra med vår konst. EVIN AHMAD VÄXTE upp i Akalla utanför Stockholm. När hon var 15 gjorde hon sin första roll som Yasmine i Ett öga rött (2007), filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris roman med samma namn. Därefter blev det studier på Stockholms dramatiska högskola, ytterligare ett antal filmer och tv-serier, och, sedan 2015, regelbundna uppdrag för Folkteatern i Göteborg.
I romanen En dag ska jag bygga ett slott av pengar, som ges ut i september av Natur och kultur, får vi följa en ung kvinna som gör en liknande resa – från arbetarhemmet till kulturens finrum via scenskolan. Berättelsen är dock inte självbiografisk, vilket hon är noga med att poängtera.
– Ibland känns det som om man vill ta ifrån mig min konstnärlighet och istället basera allt på min bakgrund. Det är som att ta bort hela mitt konstnärskap, min profession, och påstå att jag inte har arbetat utan bara babblat om mitt liv.
Därför vill Ahmad ogärna lyfta fram förortsperspektivet när hon
”Min drömtillvaro hade varit om man samlade ihop en massa författare, skådespelare, konstnärer och annat folk, och pratade om samhället och vad vi kan göra med vår konst” EVIN AHMAD
pratar om boken. Det är bara en aspekt av den. Romanen är också existentiell och filosofisk, och tar upp frågor som skuld och skam, uppbrott och sorg, klass, sociala koder, konst och hyckleri i privilegierade rum.
– Jag vill ju inte heller förneka kampen. Däremot kan inte allt bara handla om den. Jag har hållit på med det här sedan jag var 15 år. Om jag ska prata om hur det var att växa upp i förorten ända tills jag är 64, då vet jag inte om jag orkar.
Släppdatumet är lagom till Bokmässan, men Evin Ahmad kommer inte att vara där. Beslutet grundar sig i att den högerextrema tidskriften Nya Tider återigen är välkomna till evenemanget.
– Visst hade det varit roligt att se hur mässan är. Det hade väl varit bra för mig också. Men jag vill inte medverka till att normalisera sådana grupper. Då känns det roligare att ha min lansering på Folkteatern. PÅ TEATERNS SCEN ska hon samtidigt som mässan hålla i fyra författarkvällar vars innehåll ännu inte är helt bestämt. Klart är i alla fall att Ahmad i samband med träffarna också ska visa en egenskapad kortfilm på tio minuter som visualiserar och kommenterar innehållet i romanen – ett projekt i teaterns nya digitala scen, som kommer att finnas tillgänglig via institutionens sajt inom kort. Ungefär samtidigt
dyker Evins namn upp på ytterligare en affisch, nämligen den för Helena Bergströms nya feelgoodkomedi Vilken jävla cirkus där hon har en av de bärande rollerna.
Dit är det dock ännu ett halvår kvar. Här och nu på Folkteatern börjar det snart bli dags för Evin Ahmad och den övriga Hamletensemblen att runda av spelperioden för en av institutionens största publikframgångar under konstnärliga ledaren Frida Röhls roder.
– Det är tråkigt att vi ska sluta. Texten växer för varje dag och efter hur vårt samhälle ser ut just då. Vi spelade samma dag som terrorattacken i Stockholm ägde rum. Då landade replikerna på ett annorlunda sätt. Man kände det i publiken och i rummet, att fan vad Shakespeare satte ord på det här. Och i slutet, när alla dör … det blev tungt. Fast det var bra att vi gjorde det. Att vi fortsatte spela.
Hur kommer det att kännas efter att du har sagt den sista repliken?
– Tomt. Och lite sorgligt. Även om jag vet att allt måste ta slut någon gång.
Hon pekar på sin trasiga evighetssymbol, den på fingret, och ler menande.
– Som sagt.