Moln på barndomens himmel
DRAMA över mörka vatten
Manus och regi: Peter Franzén. Foto: Pini Hellstedt. Musik: Janne Lappalainen, Irina Björklund. I rollerna: Olavi Angervo, Samuli Edelmann, Matleena Kuusniemi, Ismo Kallio, Marja Packalén, Peter Franzén. Mari Perankoski.
Skådespelaren Peter Franzéns regidebut sker med filmatiseringen av den egna självbiografiska romanen Över mörka vatten (Tumman veden päällä) som redan hunnit bli scenversion. En barn- och uppväxtskildring med mörka stråk men utan att glädjelösheten och dysterheten vore total.
Franzéns alter ego Pete ( Olavi Angervo) är en parvel som nalkas skolåldern i 70-talets Keminmaa. Vad som förmörkar vardagens och barndomens bekymmersfria lekar är faderns ( Samuli Edelmann) periodsuperi som gör honom våldsam och aggressiv, i första hand mot modern ( Matleena Kuusniemi). Ofta blir han ångerköpt och visar upp sitt älskvärda jag men utbrotten återkommer allt oftare.
Utbrotten dyker upp som en tjuv om naten och lilla Pete är i första hand stumt vittne till dem. Filmen registrerar hans känslor och iakttagelser utan att han skulle klä dem i ord. Ångesten och rädslans närvaro innebär inte att vardagen förvandlas till ett rent inferno. Den uppvägs av så mycket annat då perspektivet ändå är barnets. Soliga och trygga äventyr för Pete utgör utflykterna, ibland rentav en nödvändig tillflykt, till morfar ( Ismo Kallio) och mormor ( Marja Packalén) i grannskapet. Sporadiskt träffar pojken även Kake (Peter Franzén) som i själva verket är hans biologiska far.
Det finns alltså både dagrar och skuggor, balanserande element, i Franzéns uppväxtskildring som faktiskt något påminner om britten Terence Davies självbiografiska Kära minnen (Distant Voices, Still Lives, 1988) där en ytterst våldsam far förmörkade hans uppväxt i slummens och fattigdomens Liverpool efter kriget. Ändå fanns det så mycket annat som förgyllde vardagen. Radioprogram och biobesök. Veckoslutsutflykterna till badorten på andra sidan Mersey. Dessutom handlade Davies film mycket om att minnas, om minnets mekanismer.
I Över mörka vatten saknar man dessa ”magiska” element, en atmosfär och arom som ger färg och form åt vardagen, på gott och ont. Franzén berättar sakligt och sympatiskt utan störande överslag men de enskilda scener och episoder som avlöser varandra vill inte riktigt lyfta. Realismen tenderar att bli anemisk och reduktionistisk.
Ansatser till en berörande barnskildring finns men man saknar filmens berörande bevismaterial.