Lika gripande som gastkramande, Gardell!
Jonas Gardell-filmatiseringen En komikers uppväxt är en uppväxtskildring med en igenkänningspotential som både smärtar och roar. Här finns ljuset och mörkret, oskulden och övergreppen, men också ett Sverige som ser på framtiden med tillförsikt.
DRAMA
En komikers uppväxt
HHHHI
Regi: Rojda Sekersöz. Manus: Jonas Gardell, efter romanen En komikers uppväxt. Foto: Erik Molberg Hansen. I rollerna: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Elisabet Xie, Teo Dellback, Maria Sid, Jakob Eklund. Distribueras utan finska undertexter.
Jag var på klassfest för några år sedan: en samling arbetarungar som växt upp i den gamla bruksorten. Det var en förvånansvärt varm och vänlig tillställning, ingen som gjorde sig till eller försökte sätta sig över andra. Alla visste sin plats.
Men så på småtimmarna var det en tjej som lätt viskande lät förstå att hon under skolåren kände sig mobbad, trakasserad. Vågade inte fråga mera, ville inte veta, hellre fly än illa fäkta.
I den meningen är det lätt att förstå Juha Lindström (Johan Rheborg), den framgångsrika ståuppkomikern som gjort en karriär av att inte kika tillbaka. Inte sedan sjuttiotalet har han besökt Sävbyholm, en snarlik kopia av Enebyberg, medelklassförorten där författaren, i detta fall även manusförfattaren, Jonas Gardell växte upp.
En komikers uppväxt heter filmen, precis som boken. Det är en uppväxtskildring med varma, mumsiga färger och ett mörkt hjärta. Samt en igenkänningspotential som både smärtar och roar.
När vi kommer in i handlingen drar det ihop sig till ännu en show. Applåderna tar inte slut i första taget men någonstans skaver det. Det är det förflutna, rättare sagt den tolvårige Juha (Loke Hellberg), klassens clown, teaterapan, som pockar på uppmärksamhet.
Hemma i den till synes idylliska villaförorten är Juha inte alls lika uppspelt. Där trivs han i sällskap av grannkidsen Thomas (Teo Dellback) och Jenny (Elisabet Xie), läser Knasen och Fantomen.
Maria Sid på hugget
Annat är det på skolgården. Här gäller det att imponera på de tuffa grabbarna Stefan (Alexander Johansson) och Lennart (Olle Frelin), om det så innebär att han måste spela ut Thomas och Jenny. Speciellt tragisk och pinsam är sekvensen där Thomas tyska mamma (Kerstin Gandler) ställer till med ett barnkalas som aldrig tar fart.
Gandlers rollkaraktär, lika välmenande som bakom flötet, är bara ett exempel på Jonas Gardells förmåga att fånga karaktärerna på kornet. Ett annat är Juhas finska mamma Ritva, gestaltad av Maria Sid som i tid och otid bryter ut i ett ”anna mun kaiken kestää” och som kör med en mjukisdräkt som bara den utgör ett brott mot mänskligheten.
Då har vi inte sagt ett ord om den krökande klassföreståndaren eller om Ulla Skoogs gympafröken vars ”alla duschar”-disciplin med rätta väcker anstöt.
Ingen saknar Fredde
Det oaktat är En komikers uppväxt i första hand Juha Lindströms alias Johan Rheborgs film. Rheborg är tvivelsutan bättre känd som komiker – Fredde Schiller i Solsidan – men här är han ännu vassare och djärvare. Han hade även en av huvudrollerna i Gardells tv-serie De dagar som blommorna blommar som hade SVT-premiär vid årsskiftet.
Scenen där Juha, ”finnjäveln”, stöter på en nu vuxen Stefan (Jakob Eklund) är något av det mest gastkramande som man har sett på film. Där Juha åtminstone förstår att skämmas över sitt beteende har den forna klasskamraten inte lärt sig ett dyft. ”Äh, vi lattjade ju bara lite.”
En komikers uppväxt har filmatiserats tidigare strax efter att boken kom ut i början av nittiotalet. Den gången var det fråga om en miniserie på tv, men fantastiskt nog lyckas kurdiska regissören Rojda Sekersöz säga det mesta även i spelfilmsformatet.
Här finns ljuset och mörkret, oskulden och övergreppen, men också ett Sverige som ser på framtiden med tillförsikt. Ingen skjuts på öppen gata, på sin höjd får man på truten. Vilket med facit på hand kan vara lika förödande.